I måndags bekräftade Vattenfall att de har hittat en köpare till sin tyska brunkol och sina gamla kolkraftverk i Tyskland. Det är en förlustaffär, men de säljer ändå eftersom elen är så billig att de skulle förlora ännu mer på att driva eländet vidare, skriver de i sitt pressmeddelande. Inte med precis den formuleringen, men med det innehållet.

Köparen är ett konsortium av investmentbolaget PPF och tjeckiska EPH, ett jättestort energibolag som genom att ha sin kolkraft i Tyskland kringgår ett tjeckiskt förbud. Båda bolagen förekommer i Panamadokumenten. Ingenting tyder på att de köper för att lägga ner, snarare för att snabbt elda upp kolet innan det blir förbjudet i Tyskland också.

Visserligen ska regeringen analysera förslaget till affär i ett par månader innan de tar ställning, men klimatfrågan kommer de enligt näringsminister Mikael Damberg inte att beakta. De ska bara ägna sig åt ”de finansiella aspekterna” eftersom ”Vattenfall är ett företag som ska drivas affärsmässigt”, säger han till Sveriges Radio.

Dagens industri skriver i en ledare att den här affären visar att man borde tänka igenom varför staten ska äga företag. Av strategiska skäl, är det vanliga svaret. För att kunna upprätthålla en viss infrastruktur. De konstaterar att Vattenfall är ett av mycket få helstatliga företag i dag, och undrar varför det är så mycket viktigare för staten att äga energibolag än till exempel telekommunikation.

Svaret borde vara att energi är strategiskt viktigt på ett globalt plan. Vi behöver en strategi för att kunna överleva på jorden och något av det viktigaste i den strategin är hur vi använder energi. Det kan inte få styras av någon småskuren bolagsstyrelses ängslan för bonusen eller årsrapporten. Och ändå är det enbart denna ovidkommande ängslan som får spela någon roll – ”de finansiella aspekterna”. Alltså inte ekonomi i någon vidare bemärkelse, utan bara just pengar.

Miljöpartisterna i regeringen kan bara stå stilla och skämmas och hoppas att det ska blåsa över medan alla diskuterar Mehmet Kaplans middagssällskap. Att inte kunna stoppa det här eller ens våga protestera måste vara höjden av vanmakt. Det finns ingenting som kan vara värt den tystnaden.

Jonas Sjöstedt, som inte behöver vara tyst, säger till Dagens Nyheter:

– Man ger bort kolet till ett skurkföretag utan miljöansvar. Det är ett rejält haveri för regeringens hela miljöpolitik. Ska regeringen ha någon trovärdighet kvar i klimatpolitiken måste man stoppa affären.

Ja, antagligen ger Vattenfall brunkolsverksamheten till EPH och PFF mer eller mindre gratis, enligt DN, men priset är hemligt. Vattenfalls finanschef Ingrid Bonde förklarar för media att det ”finns ett antal siffror i den transaktionen” men att de skulle ge en missvisande bild. Eftersom Vattenfall, som hon säger, är ”måna om transparensen” nämner hon därför andra siffror istället. Vill man hitta något roligt i den här sorgliga kolsoppan kan det vara Ingrid Bondes definition av transparens.

Utanför den svenska partipolitiken fortsätter kampen för klimatet och mot fossilindustrin. I maj blir det aktioner i hela världen under det gemensamma namnet Break free from fossil fuels, och närmast Sverige är passande nog Ende Gelände (stoppa eländet) i Tyskland den 13–16 maj. Det handlar om Vattenfalls gruvor och om att kolet ska stanna i marken – på riktigt.