När larmet om en annalkande tsunami ljuder ligger vi inte kvar på stranden och argumenterar att det är en åsiktsfråga huruvida vågen är på väg eller inte. Vi springer. Men när det kommer till en av vår tids allra största faror – klimathotet – gör många precis tvärtom, det vill säga fortsätter som förut.

Kanske för att det mesta ännu så länge ser ut som vanligt runt omkring oss. Luften känns som den brukar. Hyllorna i affärerna är fortfarande fyllda och det finns bensin på macken att tanka bilen med. Vi går till våra jobb, kommer hem igen och tar kanske en liten sväng förbi mataffären eller någon näthandel. Hjulen snurrar på precis som vi är vana vid.

För psykologen Kata Nylén började de mörka molnen torna upp sig i samband med hennes första graviditet och föräldraledighet, när hon på allvar försökte sätta sig in i vilka effekter vår framfart har på planeten och miljön. Den stigande frustrationen delade hon med psykologkollegorna Frida Hylander och Kali Andersson och tillsammans bildade de förra året nätverket Klimatpsykologerna.

– Varför görs det så lite när vi vet så mycket, undrade vi upprört tills vi upptäckte att frågan faktiskt är felställd. Det stämmer inte att folk inte bryr sig och inte gör något. Många gör flera saker för miljön varje vecka. Egentligen borde frågan lyda: Varför händer inte mer trots att så många engagerar sig? säger Kata Nylén.

Samlar poäng

Svaret är förmodligen: för att vi ägnar oss åt fel saker. Vi gör en massa som känns hållbart, som att sopsortera, ta med en tygkasse till affären, köpa ekologiskt, panta, släcka lampor och äta mindre kött. Många små insatser för klimatet som bidrar till en helhetskänsla av att vi gör väldigt mycket.

– Det är som om varje liten handling ger en upplevelse av att samla in en miljöpoäng. Återvinna mjölkkartongen – det plingar till och man får en poäng. Åka kollektivt till jobbet – en poäng till. Hängtorka tvätten i stället för att torktumla den. Ytterligare en poäng. Vi kan samla ihop flera hundra poäng per vecka och för varje poäng ökar upplevelsen av att vi är miljövänliga, schysta typer.

Problemet är att vi sedan trillar dit på aktiviteter som äter upp hela effekten. En enda handling, som en flygresa, kan ge flera hundra tusen minuspoäng – fast det inte känns så. Det tycks nämligen finnas ett rejält glapp mellan upplevelsen av det vi gör och den effekt det faktiskt har på klimatet.

Större perspektiv

Enligt Kata Nylén krävs det nu ett tyngre artilleri än att ställa in skrivaren på dubbelsidigt och tvätta håret med bikarbonat. Och tiden är knapp, vi behöver bli modigare och ta större beslut om hur vi ska ändra våra liv – på alla områden.

– Vi ska inte sluta att sträva efter att göra så mycket vi kan för miljön i våra små livsstilsval, men att sopsortera och undvika plastsugrör är något som vi borde ha börjat med för 20 år sedan. Här har vi blivit lite vilseledda, säger hon.

Det är också ett av huvudbudskapen i boken ”Klimatpsykologi” som trion har skrivit, att ta in det större perspektivet i sitt klimatagerande.

– Komplexa problem presenteras ofta med en enkel lösning som ”Så kan du äta för att rädda planeten och hälsan” eller ”Fem tips for att bli mer klimatsmart”. Det hade varit underbart med en enkel trestegsraket, men tyvärr är klimatförändringarna det mest komplexa problem som någonsin har drabbat den mänskliga civilisationen.

Annorlunda

Så vad är det då konkret som måste ändras? Enligt Klimatpsykologerna behöver kolet, oljan och fossilgasen stanna i marken. Vi måste drastiskt minska och på sikt helt fasa ut användningen av fossila bränslen som är den största källan till utsläpp av växthusgaser. Jordbruket måste reformeras, energiförsörjningen bli förnybar och konsumtionen minska.

– Vi är i ett läge där vi behöver kavla upp ärmarna och göra allt vi kan. Vi behöver förbereda oss för ett ändrat väder och nya förutsättningar. Vi kommer sannolikt att se både flyktingströmmar och naturkatastrofer som vi aldrig sett tidigare. Livet behöver inte nödvändigtvis bli sämre, men det kommer att bli annorlunda. Vi måste äta, roa och röra oss på ett annat sätt, säger Kata Nylén.

Hatar att förlora något

Och det är där som den stora utmaningen ligger. Vi människor gillar nämligen inte att bli av med saker. Faktum är att vi hatar att förlora någonting mycket mer än vi blir glada av att få något. Fenomenet kallas förlustaversion, när vi vant oss vid en standard har vi svårt att släppa den.

– I kommunikationen kring att leva hållbart kan det lätt kännas som att det kommer att bli ett fattigt och tråkigt liv. Vi ska sluta shoppa, kan inte äta den mat vi vill eller resa som vi är vana vid. Det triggar förlustaversionen. Vi skulle tjäna mycket mer på att prata om vad vi kan få ut av en hållbarare värld.

– Faktum är att man i lyckoforskningen har kommit fram till att ingenting av det som människan mår bra av, som nära relationer, sex, att ha lugn och ro omkring sig och tid till återhämtning, kostar ett enda gram koldioxid, säger Kata Nylén.