Turkiet har börjat deportera tillfångatagna IS-stridande. Men varför sker deportationerna just nu, finns det risk för ökad radikalisering i mottagarländerna och vad säger egentligen folkrätten?
TT: Hur många IS-fångar handlar det om?
Enligt den statliga turkiska nyhetsbyrån Anatolia ska deportationer av tre tillfångatagna IS-stridande – till USA, Tyskland och Danmark – genomföras under måndagen. Ytterligare sju tyska IS-stridande ska deporteras torsdagen den 14 november, medan förberedelser pågår för att deportera elva franska och två irländska IS-stridande.
Hur många som totalt kommer att deporteras är inte känt. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sade i förra veckan att det finns totalt 1 201 IS-fångar i turkiska fängelser, medan ytterligare 287 tillfångatagits i Syrien.
Enligt vad svenska UD uppger för TT finns det inga uppgifter om några svenska medborgare i de fångläger som Turkiet kontrollerar.
TT: Varför gör Turkiet detta just nu?
– I slutet av oktober flydde ett par kvinnliga IS-sympatisörer från fånglägret al-Hol i nordöstra Syrien och tog sig till Ankara där de sökte skydd på den nederländska ambassaden. De hade dubbla medborgarskap, marockanska och nederländska, men nekades tillträde till ambassaden. Kort därefter beslutade Nederländerna att ta ifrån en av de här kvinnorna hennes medborgarskap. Det kritiserades skarpt av Turkiets inrikesminister Süleyman Soylu och jag tror att det är den händelsen som triggat detta, säger Paul Levin, föreståndare på Institutionen för Turkietstudier vid Stockholms universitet.
Men frågan har aktualiserats när Turkiet genom sin operation i norra Syrien kommit att ta över ett antal IS-fångar, bland annat från fängelser som tidigare bevakades av den kurdiska milisen YPG. Nu har Turkiet ställts inför samma utmaning som kurderna tidigare stod inför, att de sitter med ett antal fångar som Europa inte vill ta tillbaka och som man inte vet vad man ska göra med.
TT: Hur kommer detta att påverka Turkiets relationer till EU- och Nato-länder?
– Det är ett led i en pågående försämring av relationerna med EU:s stater och många Nato-medlemsländer. Samtidigt är relationerna redan så dåliga att jag inte tror att detta kan skada dem ytterligare. Man kan också ha åsikter om Europas sätt att skjuta ifrån sig ansvaret för IS-krigarna. Där har Turkiet stöd av USA:s president Donald Trump som efter samtal med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt att Europa borde ta emot sina egna, säger Paul Levin.
TT: Flera europeiska länder har dragit tillbaka medborgarskapet för IS-medlemmar, kan Turkiet ändå genomföra deportationerna?
– Det finns inget folkrättsligt förbud. Turkiet kan motivera det på så sätt att personerna haft medborgarskap i de aktuella länderna och rätteligen hör hemma där, säger Ove Bring, professor emeritus i folkrätt vid Stockholms universitet.
Även Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, menar att det går att argumentera för den turkiska linjen.
– En stat har skyldighet att ta emot egna medborgare om de så att säga körs till gränsen. Om det gäller en person med dubbelt medborgarskap, där det ena har dragits tillbaka, skulle jag säga att det blir en fråga om vilket som varit det effektiva medborgarskapet. Turkiet skulle kunna hävda att en person som bott hela sitt liv i Frankrike effektivt är medborgare där, men det finns ingen konvention som slår fast vad som gäller.
TT: Kan deportationerna gynna IS och bidra till ökad radikalisering i mottagarländerna?
– Det kan det definitivt göra. De som kommer tillbaka är de mest garvade och ideologiskt inbitna, som också har lägre våldströsklar i och med sin stridserfarenhet. De här individerna kan tas emot av andra extremister som tar tillvara på deras status, kunskap och internationella nätverk. De som deporteras nu är manliga stridande, medan kvinnorna sitter kvar i fångläger, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp.
För Sveriges vidkommande visades farlighetsgraden med IS-återvändare redan 2015, när två svenskar tog sig från Syrien till Belgien och deltog i terrorattentaten i Paris och Bryssel.
