Del 25 – Boken om Abed: Besök på Iraks ambassad

Dödens hav, skammens stängsel. Sommaren 2015 kommer för alltid att påminna oss om försöken från flyktingar från Syrien, Irak, Eritrea och flera länder i Västafrika, att ta sig till Europa. Och EU-ländernas valhänta, i en del fall fientliga, bemötanden. Alla döda som upptäcktes i lastrum på båtar där luften tagit slut. Övergivna lastbilar med döda människor. Staket och stängsel som byggts för att hindra människor att nå länder utan krig. Allt nådde sin kulmen en dag, första veckan i september, då bilden av en liten kurdisk pojke publicerades över hela världen. Han låg på en strand i en turistort i Turkiet.

Det såg ut som han sov men han hade drunknat sedan båten han och hans pappa åkte med kapsejsat. Han påminde oss om andra bilder av barn som påverkat historien och som blivit klassiska: Den övergivna pojken med den stora kepsen från andra världskriget, flickan som springer på en väg i Vietnam efter ett napalmanfall.

Tysklands kristdemokratiska förbundskansler Angela Merkel visar ledarskap. Hon talar om vår skyldighet att visa solidaritet, att ta emot de som flyr för sina liv. Men öppenheten varar bara någon vecka. Sedan stängs också den tyska gränsen.

Finland är det nya hoppet. Landet som visat stor restriktivitet mot flyktingar i många år och har en utrikesminister från det främlingsfientliga Sannfinländarna tar plötsligt emot flyktingar från både Syrien och Irak. De kommer med tåg genom Sverige. Byter till buss i Luleå och far vidare mot svensk-finska gränsen vid Haparanda–Torneå. »Vi har hört att man i Finland är mer välkomnande än i Sverige«, säger några flyktingar på stationen i Luleå innan de stiger på bussen mot Finland. Abed och några irakiska kamrater går till stationen flera gånger för att tala med flyktingarna och höra om de kan hjälpa dem. Frivilliga är där och bjuder på te och smörgås. Kanske betydde bara uppdykandet av några landsmän som bor här att flyktingarna kände sig lite tryggare. Att de fick tala arabiska och berätta vad de varit med om.

Några dagar senare meddelar också Finland att alla asylansökningar ska hårdgranskas. Och nu börjar också motståndet mot flyktingmottagandet visa sig öppet. I gränsstaden Torneå, Haparandas tvillingstad, togs bussarna med flyktingarna emot av hatiska demonstranter. Ett hundratal finländare med blåvita finska flaggor och målade slagord skrek: »Om svenskarna älskar er kan ni stanna där!«. Några dagar senare, i Lahtis, anlände två bussar sent på natten till en nyrestaurerad flyktingförläggning. De möttes av ett hundratal protesterande finländare, några klädda i huvor som Ku Klux Klan. Andra hade tröjor som används av det finska landslaget i ishockey, Lejonen. Fyrverkeripjäser sköts mot bussarna. På tv-bilderna såg det ut som artillerield. Flyktingarna satt skrämda kvar i bussarna.

Både finska och svenska kommentarer andades skam. »Kan ingen berätta för dessa demonstranter att Sverige under andra världskriget tog emot mer än hundra tusen finnar, framför allt kvinnor och barn, som flydde från kriget.« Lejonens förbundskapten gick ut med ett skarpt uttalande: Använd inte våra tröjor om ni ska demonstrera mot flyktingar.

Abed får ledigt en vecka för att åka till Stockholm och besöka Iraks ambassad. Hans passansökan kanske är färdigbehandlad. Det finns inget på ambassadens hemsida som bekräftar det, men mot bakgrund av vad man sagt borde det vara klart. I Stockholm får han bo hos en av Gunillas systrar som är gift med en arabisktalande man. När Abed kom hem till Luleå var han lycklig över gästfriheten. »Inte nog med att vi talade arabiska, jag fick fantastisk arabisk mat varje dag.« Men något pass fanns inte att hämta. Och han fick inget besked när det kunde vara klart. När ambassaden hör av sig måste han själv åka till Stockholm och hämta ut det.

Efter flitigt ringande får Abed i början av september kontakt med en handläggare på Migrationsverket som säger att hans nya ansökan om asyl/arbetstillstånd är överförd till Boden och att han inom en månad kommer att kallas till ett samtal. Handläggaren heter Andreas Pettersson som vi minns från samtalen i april. Han tillhörde dem som lät förstående och lyssnande. Han säger att det är självklart att jag som ombud kan vara med. »Inom en månad«, ler Abed, »jag undrar vad det betyder den här gången.«

Torsdagen den 24 september åker Gunilla, Abed och jag till vår stuga vid Luleälven. Det är soligt och varmt för årstiden och Abed har efter tio dagars arbete i sträck en ledig dag. Han tycker vi ska gratulera honom på eid, festen hajj som avslutas med att pilgrimerna kastar sten på satan. Trots att han inte är religiös har han ringt sin bror i Frankrike och systern i Irak har ringt honom. Flera kamrater har hört av sig. »Det är som när ni skickar julkort eller bara säger god jul till dem ni möter. Det hör till oavsett om man följer Koranens bud eller inte.«

Vi slår på bilradion och får höra om den fruktansvärda katastrofen i Mekka i samband med årets hajj: Sju hundra människor har trampats ihjäl och lika många blivit skadade. En av de värsta händelserna i Mekkas historia. Men ändå inte helt överraskande. Inför årets hajj har det hörts varningar om att säkerheten inte varit tillfredsställande. Detta trots att mer än 100 000 soldater kommenderats ut, framförallt för att förhindra attentat från IS, men också för att hålla ordning på de drygt tre miljoner besökarna.

Pilgrimerna vandrar först till den heliga stenen Kaba som de sedan går runt sju varv. De fortsätter sedan till Minadalen och vidare till Arafatberget där offerfesten eid al-adha äger rum. På väg tillbaka till Mina samlar pilgrimerna stenar som de ska kasta på satan, symboliserad av två 25 meter höga betongblock. Under den här vandringen, som är flera kilometer, var det i år över 45 grader varmt.

Pilgrimsresan till Mekka är en av islams fem plikter och ska göras minst en gång under ens livstid. Det är för de flesta en viktig handling men också en stor uppoffring, både ekonomiskt och fysiskt. Många har väntat tills de blivit gamla med att göra sin pilgrimsresa och de är därför inte rustade att klara de krävande aktiviteterna under veckan i Mekka. Till det kommer så klart en stor mental anspänning.

Abed funderar högt över var Gud fanns när pilgrimerna trampades ihjäl. »Det var ju för hans skull alla rest till Mekka. Och så händer det här. Det var den sortens frågor jag brukade ställa till vår koranlärare i skolan och som gjorde honom riktigt arg. Jag tror det beror på att han inte kunde svara på ett bra sätt. I stället straffade han mig. Och kanske inte bara han. Gud har ju knappast varit vid min sida heller under de här åren på flykt.«

Kanske är det just katastrofen i Mekka som gör att Abed börjar tala om sig själv. Det sker inte så ofta men lugnet vid stugan inbjuder till att fundera högt. 
»Tänk vilka planer jag hade när vi lämnade Irak. Jag skulle plugga och få ett bra jobb. När jag kom till Sverige och snabbt lärde mig svenska trodde jag att möjligheterna fanns. Här kan ju alla som vill läsa göra det och utbilda sig. Varför skulle inte det gälla mig? Jag kunde aldrig ana att jag skulle sitta fast i Migrationsverkets väntsal, år efter år. Jag borde läst på universitetet nu i stället för att göra sallader och sushi. Jag kan inte riktigt förstå varför det blivit så här, vad har jag gjort för fel? Har jag gjort något fel?«

Det här är svåra stunder. Det är lätt att förstå det missmod som ibland lyser igenom. Han har motsvarat alla krav man kan ställa på en flykting. Skött sig exemplariskt och sedan flera år arbetat och betalat skatt och bidragit till vårt välstånd. Och aldrig kostat svenska staten ett öre. Men utan de fyra sista siffrorna i personnumret är han ändå fortfarande en andra eller tredje klassens medborgare. Visst kan man förstå om han ibland kan låta bitter.
På järnvägsstationen i Luleå träffade Abed flera landsmän. »Visst kändes det kluvet. Jag ville ju att de skulle få ett fint mottagande, att de kanske skulle få stanna här eller i Finland«, säger han. Jag passar på att fråga om han upplever det som en konkurrens, de mot honom. 
»Så har jag inte tänkt.«

Men så berättar han vad flera flyktingar sagt. »Smugglare i Irak sprider rykten om Sverige, att det ordnas fina bostäder, att man får arbete och gratis undervisning i svenska. Det gör att också personer som inte är direkt hotade, från till exempel östra Irak, eller unga män som inte vill riskera att tvingas kriga mot IS, lämnar sina arbeten och sina hem för att söka en bättre framtid.
Om det går vägen kommer jag att fortsätta jobba men gå ner i arbetstid så att jag kan börja studera. Jag kan tänka mig att jobba lördagar och söndagar, långa pass, tio timmar eller kvällar och parallellt gå i skolan. Först gymnasiet och sedan vidareutbildning. Mina drömmar har länge varit att bli pilot eller socionom. Framförallt att studera vidare och se hur långt jag kan komma. Om jag får uppehållstillstånd så kanske jag till och med kan skaffa en liten lägenhet.«

I intervjuer i olika medier föreslår experter att Sverige, precis som våra grannländer, bör införa hårdare krav och tydligare kriterier för att åldersbestämma de ungdomar som kommer ensamma. Statistik visar att i Norge och Danmark underkänns mer än hälften av de ungdomar som uppger att de är yngre än 18 år. I övriga Norden tillämpas olika metoder för att bestämma åldern. Man tittar på tänderna och på skelettet. Svenska läkare underkänner båda metoderna som otillförlitliga och accepterar inte att slå fast åldern med dessa trubbiga instrument. Debatten tar fart. Särskilt sedan siffrorna för 2015 visar att av 7 000 beräknade ensamkommande hamnade antalet till slut på 35 000.

Abed upprepar vad han sagt tidigare: »Det är för slappt. Vi som är ärliga och berättar om vår ålder, vår bakgrund, kanske kan visa dokument, visa på kartor varifrån vi kommer, hur vår resväg sett ut och varför vi flytt – vi får problem medan de som ljuger och har en färdig, osann, historia, får stanna. Jag kan ge många exempel. Inte för att jag missunnar någon att få stanna i Sverige, men vi som talat sanning får inte asyl, det gillar jag inte, det är inte rättvist. Det är haram.«

När Abed berättar om sina svenska arbetskamrater tänker han tillbaka på hur bra han själv hade det under uppväxten. »De inser nog inte hur bra de har det, vilka fina förutsättningar man har som svensk ungdom. Och när jag tänker tillbaka på min egen barndom kan jag delvis förstå dem. Jag var också bortskämd. Yngsta barnet. Brorsan Ali fick aldrig någon Play Station, det fick jag. Syrran skulle alltid hjälpa mamma. Det behövde inte jag. Då tog jag det livet för givet. Det är först nu jag inser hur omtänksamma mina föräldrar var. Det fick jag aldrig tillfälle att säga till dem.«

Jag har under alla turer kring ansökan om arbetstillstånd sett till att hålla ägaren av SuBar, Anders Hellman, informerad om vad som händer. Han har hela tiden stått pall, fyllt i blanketter, svarat på Migrationsverkets olika uppgifter om verksamheten och inte tvekat att ha kvar Abed trots de ibland hotfulla och förnedrande brev han fått. Som belöning har han fått en plikttrogen och lojal medarbetare. En dag kom ett mejl från Anders Hellman:
»Med tanke på Abeds flit och vilja att ta ansvar har jag utnämnt honom till biträdande restaurangchef över 30 anställda.«

Den 8 oktober kommer ett brev från Migrationsverket i Boden till Abed. Han ringer och läser högt: Du kallas för fotografering och för att lämna fingeravtryck. »Vad står det mer«, frågar jag. »Bara när och var jag ska inställa mig«, svarar Abed. På väg till jobbet kommer han förbi med brevet. Där finns ett namn. Jag ringer och får veta att något annat än vad som står i brevet inte ska ske. Jag försöker få besked om när vi ska kallas för ett samtal. Svaret sänker mig. »Nu gäller bara fotografering. I februari 2016 kan han räkna med att bli kallad.«

Måndagen den 19 oktober åker vi till Boden. På vägen berättar Abed att Muharram-månaden, sorgemånaden för Husayn, inletts. En av hans kamrater har blivit religiös på sista tiden. »Min kamrat hade en otäck dröm och efter det har han börjat tala om hur viktig religionen är. Han började plötsligt reagera när jag svor eller gjorde något annat som är haram.«

Jag frågar om betydelsen av en dröm kan spela så stor roll. »Absolut«, svarar Abed, »min pappa hade en hemsk dröm en natt och efter det fick mamma laga en massa god mat som vi bjöd folk på. Drömmen handlade om farfar Abdalsattar och att något hade hänt honom. Då kände pappa att han måste göra något gott. Det är inget konstigt för oss. En dröm kan ha verklig betydelse.«

»Händer det att du drömmer och blir rädd eller tänker på det efteråt?«

»Jo, visst drömmer jag men jag ser inget religiöst i det. Man drömmer och bearbetar något som hänt eller så är det oro inför vad som kan hända. Men jag tror inte att Gud eller Allah är inblandad för det.«

En déja vù-känsla infinner sig när vi stiger in i Migrationsverkets väntsal i Boden. Abed nickar när jag säger att allt påminner om Oslo. Jag räknar till drygt 40 personer, som kommit före oss. »De flesta verkar vara från Syrien«, viskar Abed. »Men han där är från Irak. Dom där borta är eritreaner.« Bland de väntande finns bara tre kvinnor och några barn.

När gallerförhänget framför den långa disken åker upp blir Abed, trots sina snabba fötter, cirka tionde man att ta en nummerlapp. Det finns två olika kölappar, en för dem som kallats för att höras om uppehållstillstånd, en för dem som likt Abed blivit kallade för fotografering och fingeravtryck. Åtta unga kvinnor och en man bakom en disk turas om att ta hand om personerna i kön. Tempot är högt. Jag noterar att halva styrkan verkar vara praktikanter eller sådana som går parallellt för att lära sig rutinerna.

Migrationsverket har nyanställt hundratals personer de senaste veckorna. Det råder en avspänd stämning trots det stora trycket och allvaret bakom alla ärenden som ska behandlas. Kanske för att det inte fattas några beslut här. 
Det blir vår tur. Abed kan rutinerna. Motvilligt tar han av kepsen för fotografering, sedan höger pekfinger och vänster pekfinger. När det är klart får vi besked att sitta ner och vänta. Lite mer formalia får vi veta. Fingeravtrycken måste kompletteras. Alla fingrar ska med, ett och ett. När allt är klart är det bara att åka hem och vänta på en kallelse till ett samtal. Jag förklarar att vi skickat in en ansökan om förtur. Då går det säkert fortare, svarar en ung kvinna och jag förstår att det är mest sagt som en vänlighet. Men Abed blir glad och tycker att besöket andats långt ifrån muharram, sorgetid. Han kan fortfarande påverkas av ett vänligt men till intet förpliktigande bemötande.

Dagen efter presenterar Migrationsverket en ny prognos. 160 000 flyktingar väntas till Sverige 2015, kanske 190 000, plus 30 000 ensamkommande barn och ungdomar. Krav kommer från kommuner, organisationer, politiker; processerna måste bli snabbare.

Jag har under hösten hållit kontakt med Mikael Hvinlund, kommunikationsdirektör på Migrationsverket, om att få träffa generaldirektören Anders Danielsson för en intervju som en slutpunkt på historien om Abed. Men allt händer så snabbt, förutsättningarna ändras från dag till dag och de frågor jag vill ställa blir hela tiden överkörda av verkligheten. Vi beslutar oss för att ställa in intervjun. Anders Danielsson vill ändå gärna ge några övergripande synpunkter kring de frågor jag tänkt ställa och som jag skickat via mejl. När det gäller de barn och ungdomar som får avslag på en asylansökan och ska skickas tillbaka svarar han:

Vid ett återvändande till Somalia för ett barn utan vårdnadshavare krävs att vi kan tillse att det finns en vuxen familjemedlem som kan ta emot barnet. Detta kan vara mycket svårt att ordna praktiskt, ibland för att barnet och familjen inte så önskar ibland av andra skäl. Detta gör att ett återvändande kan dra ut på tiden.

Om ett återvändande inte går att genomföra inom fyra år så faller beslutet. 
Och vad händer då? Den frågan får inget svar. Eller så finns svaret i Abeds sju års väntan i Ingemansland.

Som svar på min fråga om den etiopiska löparstjärnan Abeba Aregawi skriver Anders Danielsson: Jag känner inte till Aregawis ärende mer än vad jag läst i media, men om jag förstår det rätt har hon beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin make som också var hennes tränare och efter fem år med uppehållstillstånd har hon beviljats svenskt medborgarskap. Tillståndet hade i så fall inget med hennes idrottsutövning att göra. Det finns inget särskilt spår för idrottsutövare som söker på anknytning till någon i Sverige eller för idrottsutövare som söker asyl.

Har den i andra sammanhang så välinformerade och strukturerade Danielsson sovit när dessa frågor diskuterats? Att han skulle ha missat cirkusen kring Aregawis äktenskap eller hennes snabbspår är inte trovärdigt.

Danielsson fortsätter:

I de flesta fall handlar det förstås om arbetstillstånd. Professionella idrottsmän och tränare som vill arbeta i Sverige måste ha ett arbetstillstånd. Enligt huvudregeln ska tillståndet vara klart och infört i passet före inresan i Sverige. Det kan finnas skäl att prioritera handläggningen utifrån situationen. Bakgrunden är att det ofta är mycket bråttom när klubbarna ska ha in nya spelare samt att det inom den här kategorin är viktigt att det inte uppfattas som att en klubb favoriseras framför en annan. Att det är ganska lätt för professionella idrottsmän att få uppehållstillstånd beror på att dessa ofta har klara papper från arbetsgivaren och att det ofta är ganska enkla ärenden.
Ganska enkla ärenden.

Kan ett ärende vara enklare än Abeds; välanpassad i det svenska samhället, talar språket, har bostad och klara papper från arbetsgivaren med löfte om fast anställning? I oktober brinner inflyttningsklara och planerade flyktingboenden på en rad platser. Tonen mot flyktingarna hårdnar. Kulmen nås när mördaren Anton Lundin Pettersson i Trollhättan går in i en skola och hugger ihjäl tre personer.

Abed suckar: »Folk flyr från sitt eget land för att inte bli mördade och så blir de dödade i det nya landet. Är det så livets hemska ironi ser ut?«

Apropå ironi, hur ska då det brev som skrevs den 11 november från Förvaltningsprocess 1, Migrationsverket i Boden, tolkas: »Du har beviljats prövning i ditt ärende om skydd i Sverige. Migrationsverket bedömer att du bör få hjälp av ett offentligt biträde i ditt ärende. Det betyder att du kan få kostnadsfri juridisk hjälp av någon lämplig person, till exempel en advokat eller annan jurist, innan verket beslutar i ärendet.«

Varför upprepas allt hela tiden? Alla handlingar finns ju. Det enda som saknas är ett svar.

Jag ringer till advokaten Magnus Ericsson och ber om ett möte med honom för Abed och mig.

Han blir inte särskilt upphetsad av brevet. »Det ser bra ut. Att man vill dra ärendet en gång till betyder att Abed får en ny chans. Annars kunde de svarat att han har ett utvisningsbeslut som gäller. Punkt slut. Jag är naturligtvis beredd att se vad som kan göras.«

I slutet av november får Abed ett besked han väntat på länge. Hans pass ligger klart på den irakiska ambassaden i Stockholm. Det hade publicerats en lista på dem vars pass var klara att hämtas. Han hade kollat ambassadens öppettider och i god tid stod han framför rätt lucka. »Tyvärr«, sa ambassadtjänstemannen, »det är landssorg proklamerat, så vi får inte tillgång till den apparat som kan godkänna fingeravtryck.«

Abed tror inte det är sant men får veta att det handlar om sorgetiden för Husayn. »Inget vi kan styra«, sa ambassadtjänstemannen, »det är Bagdad som bestämmer men du kan komma tillbaka en annan dag.«

»Men jag har åkt hit från Luleå«, försökte Abed, utan att möta någon förståelse.

Förtvivlad tvingades han lämna ambassaden och för att få lite utlopp för sin ilska skrev han av sig på Facebook: »Förbannelse över ambassaden, över religionen och över de som hindrat mig att få mitt pass.«

Reaktionerna på hans utbrott blev häftiga och blandade. Han mötte mycket förståelse och stöd men också skarp kritik från dem som ansåg att han hädat genom att förebrå religionen och Allah för det som hänt. »Och på vilket sätt har Allah hjälpt mig?« var Abeds svar.

Vi går in i advent med ett litet hopp om det möte med Migrationsverket som utlovats. Men i flyktingdebatten övertrumfar de politiska partierna varandra i att göra allt strängare tolkningar av rätten till uppehållstillstånd och allmänna bestämmelser kring invandring. Hårdare kontroll vid gränserna och snävare syn på asylrätten. Om någon sovit i tre–fyra år och just vaknat och börjat läsa tidningarna kunde hen lätt tro att vi hamnat i Marine Le Pens Frankrike eller Jobbiks Ungern.

Vissa händelser sticker ut och orsakar debatt. Det skrivs tidningsartiklar och görs radioreportage. Ett handlar om en Uppsalafamilj från Irak som efter fyra år ska utvisas sedan det visat sig att mannen haft 80 kronor för lite i månadslön för att ha rätt till arbetstillstånd.

»Det är mitt fel«, säger arbetsgivaren till tidningen UNT, »jag har gjort fel som betalat nio kronor per dag för lite under ett par månader. Det har jag rättat till nu.«

»Men det hjälper inte«, säger beslutsfattaren på Migrationsverket i en intervju i radion. »Vi har våra regler. Familjen ska utvisas.«