Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Shit, han måste upp också. Hoppa ner hade ju gått bra, men att hoppa upp, ta tag i den hala betongen med naglarna, hålla sig kvar och häva sig upp … nej, inte från en lerig sluttning. Katten såg ner på honom som om han var ett bytesdjur. Eller som om den tänkte hoppa ner och siktade in sig på hans huvud.

En liten gestalt kom ut på balkongen. Harriet.

– Hej Nisse! Ska jag hjälpa dig att komma upp? sa hon och lade sig på knä och tittade ner.

Hennes röst lät så ensam i den stora tystnaden.

– Nej nej, bort från kanten!

– Kasta upp din halsduk så hissar jag upp dig.

– Jag är för tung, du skulle ramla ner. Jag får gå runt och se om det finns nån ingång.

– Okej!

Med hjälp av ljuset från mobilen letade han sig runt. Det var fullt med nerfallna betongblock och taggiga buskar, men han behövde bara gå ett kvarts varv runt huset. Det satt ingen dörr i dörren men resterna av en porttelefon hängde i väggen. Trapphuset var fullt med bitar av nerfallna väggar, men det fanns en liten gång fram till en dörr.

När han kom in stod Harriet mitt på golvet och hoppade jämfota, han visste inte om hon frös eller om hon bara var otålig. Ida låg på golvet och snarkade och katten hade krupit ihop som en sfinx på balkongen. Nisse hade hoppats att både Ida och Harriet skulle sova ett tag till så han kunde utforska lite på egen hand. Nu fick han ta med Harriet. Eller väcka Ida? Nej, det skulle han inte hinna.

– Nisse vet du? Jag tror att vi har kommit fel, sa Harriet och slutade hoppa.

– Kommit fel?

– Ja. Det här är inte Narnia!

– Nej …

– Vi har kommit till fel värld, man kan göra det ibland. I en bok kom de till en stad där alla var förstenade!

– Harriet, menar du att du visste att vi liksom skulle hamna nån annanstans?

– Ja, jag sa ju det.

Ja, hon sa ju det. Men han hade trott att det var en lek. Så klart. Vad skulle han annars tro?

– Hur kunde du veta det?

– För att jag har gjort det förut. Åkt till Narnia, alltså.

– Det sa du ju också, ja. Men hur kunde du veta att du var i Narnia då?

Han ångrade sig lite, det var inte så viktigt att fråga det just nu. Hon funderade en stund innan hon svarade.

– Jag vet inte. Det var sol och grönt gräs och inga hus och så. Och så läste jag precis om Narnia. Jag tänkte på hur man kunde komma dit. För barnen i en bok går ner i en damm och i en annan bok går de genom ett skåp. Så då kan det finnas ännu fler sätt.

– Så du provade med synten?

– Nej, inte precis, det bara hände.

Hon drog efter andan och skulle börja berätta, men Nisse kollade klockan och det var dags att gå ner. I alla fall om han skulle få se infran som tjejen där nere hade snackat om.

– Vet du vad? Jag måste gå ner till ett torg som finns där borta. Jag ska träffa någon där, vill du gå med?

– Ja.

– Det är lite svårt att komma ut, men det gick ju att komma in.

De tog sig ut och gick hand i hand ner till stigen, och Harriet fortsatte att berätta.

– Så här var det, sa Harriet. Jag hittade synten på marken i leran. Det var när min pappa och jag bodde i ett annat hus med några andra vuxna. Ett kollektiv. Och de höll på att städa källaren och jag satt i min koja på verandan och läste. Och då hörde jag något som spelade.

Hon nynnade något som liknade melodin som hade kommit ur synten.

– Men synten var lite lerig och då gick jag in och hämtade en handduk och då kom Emoji ut.

– Katten? Var han där med dig?

– Så klart, han bodde ju där! Han fick inte vara på verandan för Nathalie var rädd att han skulle springa bort. Men det spöregnade, och då brukar han stanna på verandan, så jag bärde inte in honom. Han kom och lade sig i mitt knä och då var det jättesvårt att torka av synten. Och då gick luckan upp.

– Luckan i synten? Med metallplattan som vi satte fingrarna på?

– Ja, den. Och den såg alldeles len och silvrig ut, så jag kände på den. Och den surrade, liksom. Så där, du vet.

Nisse visste. Det var egentligen inte ett ljud, ändå var det mer ett surrande än ett pirrande, för ett pirrande skulle mest kännas i huden, tänkte han. Det här kändes svagt i hela kroppen.

– Ja, jag vet.

– Då blev det mörkt. Och när jag öppnade ögonen var jag på den där ängen. Emoji också. Jag var glad för att jag hade hittat ett sätt att komma till Narnia. Men sen gick Emoji iväg i gräset, jag såg bara hans lilla svanstipp, vick, vick, så här. Och jag hade inte stängt dörren så det var mitt fel om han försvann. Så jag gick efter men han sprang fortare. Och sen gick jag tillbaka till trädet där jag hade lagt synten och då kom han!

– Våra katter hemma gör också så där. När man vill ha tag i dem går de inte att fånga, men om man stannar kommer de själva, sa Nisse.

– Har ni många katter?

– Jo, morsan föder upp skogskatter, så minst fem. Men hur gick det sen?

– Jag satte mig och höll honom och melodin spelade. Och så satte jag fingret på plattan, men då ville Emoji gå, och så började det surra och jag tappade honom. Så jag kom tillbaka hem men Emoji var i Narnia fortfarande. Och då blev Nathalie jättearg och vi flyttade till farmor.

– Oj, blev hon så arg … Men hur kom han tillbaka igen?

– Meh! Han kom ju med dig! sa Harriet och gled ur hans grepp.

Så hon hade varit i ”Narnia” och kommit hem utan katten och det hade blivit en massa bråk. Och i dag hade Ida och Nisse kommit hem till henne med samma katt. Om det nu var samma katt, men den såg rätt speciell ut. En bengal, kanske. Nu stod hon vid kanten av torget och tittade förundrat på elden. Det hade bara nästan gått en halvtimme, det kanske inte var säkert än.

– Vänta, Harriet, sa han.

– Varför då?

– Du ska få se något. Tjejen som jag pratade med nämnde nåt som heter infran som skulle gå nu, där uppe. Kanske en sorts tåg. Om vi står där uppe ser vi bättre.

– En sorts tåg?

Harriet lät inte imponerad. Men hon stannade ändå och följde med honom tillbaka en liten bit upp i backen. Efter halv minut hördes ett svagt susande och två vita, skimrande äggformer materialiserades uppe på viadukten. Ungefär i samma storlek som två lite större husvagnar och liksom overkliga i allt mörkret – det måste vara infran. Efter kanske femton sekunder susade vagnarna iväg igen.

– Åååh, såg du? Jag vill åka med det tåget! sa Harriet.

– Jag med, sa Nisse. Men sen. Kom nu.

Här fortsätter Xpan-projektet.