Lena Andersson skrev i DN den 15/4 en ledare med rubriken ”Skatt är den sanna girigheten”, vari hon framför åsikten att staten utövar våld på medborgarna genom att inhämta automatisk skatt för att ”portionera ut på olika nyttigheter”. Ett mer sympatiskt sätt, menar Andersson, vore att ödmjukt övertyga varje medborgare om att det vore snällt om de betalade sin skatt. Varje avlönad person skulle få hela sin bruttolön utbetalad, och därefter en räkning från staten på skattebeloppet, inklusive en detaljerad lista över vad pengarna skulle gå till. Med ett sådant system skulle det snart bli uppenbart varför företag och privatpersoner försöker få ner skattesatserna, menar hon.
Jag blev nyfiken. Skulle det verkligen det? Så jag började räkna, i förhoppning om att kunna få syn på det uppenbara som Andersson talar om.
Jag föreställer mig att jag är en person som har en svensk medianinkomst på 22 500 kronor per månad före skatt. Det ger mig lite mer än 17 000 in på kontot varje månad. Då betalar jag 12 443 kronor i skatt, varav cirka 7 000 är arbetsgivaravgifter. Med Anderssons förslag skulle jag med denna månadslön få utbetalt 29 500 kr, som jag sedan själv skulle betala in sociala avgifter och skatter från. Således dags att hårdgranska den där detaljlistan och se vilka skatter och avgifter jag kan tänka mig att skippa för att få behålla mer själv, det vill säga, att äntligen upptäcka det uppenbara. Jag börjar med de största skatteposterna, vilka utifrån en bruttolön på 22 500/månad ser ut som följer:
• Ålders- och Allmän pensionsavgift – 3 875 kr/månad
• Äldre och funktionshindrade – 1 425 kr/månad
• Specialiserad vård (ej psykiatrisk) – 1 167 kr/månad
• Grundskola – 892 kr/månad
•Förskola och skolbarnomsorg – 667 kr/månad
• Primärvård – 375 kr/månad
• Gymnasieskola – 358 kr/månad
Mjaha. De största posterna, förutom pension, är kommunala skatter och landstingsskatter, och dessutom sådant som de flesta av oss vurmar för att Sverige, som stat, ska kunna erbjuda hela befolkningen utan risk att bli utan på grund av för låga inkomstnivåer. Dessutom är det områden som det ständigt pågår en diskussion om att de måste förbättras, personalen går på knäna, barngrupperna är för stora, vårdpassen är för långa, Pisa-resultaten är för låga, och så vidare. Jag beslutar mig för att jag vill fortsätta betala dessa. Så har jag således 3 684 kronor kvar av mina experimentskattepengar att fördela på resterande 52 poster. Ingen av dem är på mer än 350 kronor per månad. Jag skummar igenom. Inget verkar rimligt att dra ner på för att spara några få hundralappar för egen räkning. ”Migration, Integration & Jämställdhet” exempelvis skulle kosta mig ynka 33 kronor. Om jag lägger till skatten för ”Internationellt bistånd” på 58 kr blir det tillsammans lite mindre än Spotifys premium-abonnemang kostar mig per månad.
Vänta nu. Jag betalar mindre till Sveriges integrations- och jämställhetsarbete och internationella bistånd per månad än det kostar mig att lyssna på musik utan reklampauser när jag joggar? Det är ju faktiskt uppenbart. Jag måste säga upp mitt Spotify-abonnemang.
