Det finns bittra, hackande skratt, som när en komiker i Brighton skämtar om att vilja ha en demonstrativt plågsam brexit. Frustande, fula, dubbelvikta skratt, som när en finnig kille i Toronto skämtar om att ha sex med cancersjuka kvinnor för att han gillar smala kvinnor. Det finns dämpade, ofrivilliga, hånfulla skratt. Hejdlösa gruppskratt där man dras med utan en susning om vad man skrattar åt. Sorgset skärrade skratt. Skratt med, skratt åt. Sen finns skrattet jag hörde ikväll: ett klangfullt, finurligt, melodiskt skratt som ekar av glädje, förundran och välvilja.
Det är skillnad mellan skratt och skratt, inser jag när jag ser Från A till Ö på Reginateatern i Uppsala, en standup-redovisning om Lasse Åbergs myllrande, smått surrealistiska liv som multikreatör – av och med självaste Lasse Åberg.
Varför blir skrattet så annorlunda denna afton?
Kanske beror det på innehållet. När Åberg berättar om när han bjöds in att medverka i Monty Pythons filminspelningar och sedan fick följa med ut på pubrunda där Monty Python-medlemmarna fortfarande var utstyrda till husmödrar blir man glad å både Monty Pythons och Åbergs vägnar. Vilket fantastiskt liv han har! En gång till, ropar publiken i kör när den ofattbart punktlige Åberg tvärt avbryter sig mitt i ett skämt och lämnar scenen.
Kanske beror det på sättet han berättar på. Åberg har en förmåga att med lakonisk självklarhet skildra de mest bisarra skeenden, här och var spetsade med klockren imitation.
Med en berättarskicklighet som slår den bäste dagishögläsare på fingrarna förklarar han hur han bad Ingmar Bergmans gullegris Erland Josephson att dämpa sig lite i sitt skådespeleri, publiken fnissar till och sitter sedan tyst och begrundar konsten att inte överspela, alltmedan Åberg fortsätter med att berätta om hur det legendariska Electric banana band fick spela på rockfestivaler som Hultsfred, Sweden Rock festival och trängas med Ozzy Osbourne inför 35 000 människor.
Kanske beror det vackra skrattet på vilka det är som skrattar. Merparten av dem som sökt sig till Reginateatern denna afton är nog människor som på ett eller annat sätt haft Lasse Åbergs prydligt underfundiga stämma som bärande del av sitt livs soundtrack.
Vi är de som mullrar indignerat när Åberg berättar om hur tonårstjejer viftar undan honom på bokmässan för att ta selfies med Maria Montazami, vi ger ifrån oss lojala, medglädjesamma hurrarop när vi får höra om dagisbarn i Bålsta som ropar saker i stil med ”titta där är Lasse Åberg, en levande legend” efter honom. Vi är de som hastar hem i kväll och tittar på Sällskapsresan, köper kassetter med Trazan och Banarne som farsdagspresent, nynnar på Olyckan och tycker verkligt synd om fiktiva katter med skoskav.
Eller kanske beror skrattet på Lasse Åberg?
Kanske handlar det om att Lasse Åberg är just Lasse Åberg, med hela den svindlande snyggt paketerade livshistoria det innebär.