I krigets maktvakuum kunde en kurdiskstyrd region växa fram i nordöstra Syrien. Men nu, när Syriens president Bashar al-Assad stärker sin närvaro i regionen, ser framtiden för självstyret mörk ut. ”Kurderna vet att de har en svag position, säger Syrienkännaren Aron Lund till TT.
Rutten frukt regnade över USA:s stridsfordon när de nyligen lämnade orten Qamishli i nordöstra Syrien och körde iväg mot Irak, enligt The Guardian.
President Donald Trumps beslut att dra tillbaka sina styrkor från området satte det kurdiska självstyrets framtid på spel.
Pressade av Turkiets intåg nådde SDF-alliansen, som domineras av den kurdiska YPG-milisen, en vag överenskommelse om samarbete med den syriska armén. Det var en ”kostsam, men nödvändig” eftergift, enligt SDF:s överbefälhavare Mazloum Abdi.
Exakt hur kostsam återstår att se, enligt Syrienkännaren Aron Lund, gästforskare vid fredsinstitutet Sipri.
– Jag tror att många i YPG nu inser att deras framtid förmodligen ligger under den syriska regeringens styre.
Kurdiskt självstyre
2016 utropade Demokratiska unionistpartiet (PYD) ett självstyre i regionen. PYD är ett kurdiskt gräsrotsparti med hemvist i norra Syrien, sprunget ur den terrorstämplade PKK-gerillan.
Området fick namnet Rojava – kurdiska för ”västra Kurdistan”. I dag används främst termen Nordöstra Syriens autonoma styre. Befolkningen är etniskt blandad, här bor både araber och kurder, yazidier och assyrier.
Självstyret växte fram från 2012 och framåt, i krigets maktvakuum. Under de första åren fokuserade Syriens president Bashar al-Assad sin kraft på mer strategiskt viktiga platser som huvudstaden Damaskus och oppositionsfästet Aleppo. Maktövertagandet 2012 tycks ha varit följden av någon form av diskret avtalad överlämning, enligt Aron Lund.
För al-Assad fungerade ett kurdiskt styre intill den turkiska gränsen också som en känga åt Turkiet, enligt Aron Lund. Ländernas relation hade kraftigt försämrats sedan Turkiet börjat stödja den väpnade oppositionen i Syrien.
– Relationen mellan de kurdiska ledarna och det syriska centralstyret har varit spänd – men utan öppen konflikt, säger Aron Lund.
Till skillnad från rebellerna i västra Syrien valde man inte att riva upp alla statliga institutioner. Militärhögkvarter och skattekontor fick vara kvar, och ovanpå vajade den syriska flaggan – man var noga med att bygga ovanpå en existerande stat.
Framtid osäker
Turkiets offensiv, som inleddes den 9 oktober, välte spelbrädet.
Efter ett skakigt eldupphör slöt Rysslands president Vladimir Putin och Turkiets Recep Tayyip Erdogan ett avtal i Sotji. Enligt det ska bland annat YPG-milisen dra sig tillbaka från områden intill den turkiska gränsen, som i sin tur ska patrulleras av turkiska, syriska och ryska trupper.
Samtidigt tycks USA vackla i sin position. Häromdagen meddelade Trump att han trots allt ska ha styrkor i nordöstra Syrien – för att skydda oljefälten i Dayr al-Zor (Deir Ezzor) från IS.
– Trump saxar fram och tillbaka. Hans senaste strategi, att skydda oljefälten från IS, är helt oseriös. Den ende som står i stånd att ta kontroll över oljefälten är al-Assad, inte IS, säger Aron Lund.
Rådslår med båda
Rojavas framtid är höljd i ett storpolitiskt pingpongspel. Situationen är oklar – så också SDF-alliansens hållning.
Bara dagar efter att SDF slutit ett samarbetsavtal med syriska armén, tackade dess företrädare USA för landets stöd via sociala medier.
– I det här läget vill man inte visa svaghet eller uttala sig fientligt mot någon av sidorna. YPG-ledarna hoppas kunna utnyttja det amerikanska stödet in i det sista, eftersom det kan utgöra en förhandlingsbricka och ge säkerhetsgarantier i förhållande till Bashar al-Assad, förklarar Aron Lund.
De kan komma väl till pass när den syriska regimen stärker sin makt i regionen, säger han. Särskilt svårt blir det om al-Assad beslutar sig för att normalisera relationen med Turkiet igen.
– När Erdogan är redo att öppna gränsen igen, och vill ha något i utbyte av al-Assad, då kan vad som helst hända. Oron är att kurdiska ledare då plötsligt ska försvinna, och sedan dyka upp i turkiska fängelser.
