I dag engagerar sig fler och fler människor aktivt för klimatet. Miljontals strejkar och tusentals bryter medvetet mot lagen för att påverka politiken i en mer klimatvänlig riktning. Möt en svensk psykolog som valt att engagera sig genom civil olydnad i Ghandis fotspår, i den nya klimatrörelsen Extinction Rebellion. 

Alléskolan ligger några minuters promenadväg från järnvägsstationen i Hallsberg. De fyrkantiga komplexen radar upp sig utmed Södra Allen i vad som liknar en oändlighet. Med lite hjälp på traven går det till slut att hitta rätt. Målet är en lokal i skolan där klimatrörelsen Extinction Rebellion ska hålla möte. Rörelsen har spridit sig över landet det senaste året och med hjälp av informationsmöten vill de nu ragga fler rebeller.

Väl på plats stiger en ljus och gänglig man fram. Det är Jonatan Sandberg, aktiv i den nya klimatrörelsen. Han tar i hand, hälsar välkommen och ber oss sedan att flytta närmare så att vi sitter mer samlat. Vi är sex nyfikna som tagit oss hit och vi fyller inte upp lokalen. 
Jonatan inleder med att presentera sig själv och berättar att han är psykolog till yrket. Han varnar sen för att det han kommer att prata om kan väcka jobbiga känslor. Ett centralt budskap under föreläsningen som följer är att människor och samhället förnekar omfattningen av den katastrof vi står inför. 
– Vi måste utmana det kollektiva förnekandet av klimatkrisen. Precis som en cancerpatient måste ta till sig sin diagnos för att ta emot behandlingen så måste vi inse problemets omfattning för att kunna göra något åt det.

Den bild av forskningsläget som Jonatan presenterar är onekligen dyster. Enligt den är vi på väg mot fyra graders uppvärmning innan århundradets slut och förstärkande effekter kan kickas i gång av den stigande temperaturen långt innan dess. Det finns risk för att uppvärmningen ”går i spinn”, tippar klimatsystemet över ända och orsakar ett ”hothouse earth”  där människan kanske inte alls kan leva. 
Jonatan påpekar att det är helt naturligt och normalt att psykiska försvar hindrar oss att ta in sådan svårhanterlig information. 
– Även jag som är väl insatt i de här frågorna pendlar mellan en akut medvetenhet om hur illa det är ställt och att förminska eller skjuta undan det lite för att klara av vardagen.

Miljöaktivist och trädkramare

Jag träffar Jonatan igen några veckor senare över en lunch i hemstaden Nora. Vi slår oss ned i den nästan tomma restauranglokalen vid torget. Utanför syns kullerstenarna på Borgmästargatan och staketet som gömmer en av Noras museiskatter; Göthlinska gården. Jonatan flyttade hit för tre år sedan efter många år i Örebro. I småstaden får man mer för pengarna när man vill skaffa hus och familjen har funnit sig till rätta. Numera jobbar Jonatan också i Nora, på habiliteringen för personer med intellektuella funktionshinder. 
Med thaimaten på plats börjar Jonatan berätta om sitt engagemang och om känslan för naturen som han alltid burit med sig. Redan under uppväxten i Täby kände han en dragning till miljöaktivism och ”trädkrameri”, men kompisarna i den lokala fältbiologgruppen var mest intresserade av att skåda fågel. 
– När jag kom upp i tonåren så var det töntstämplat. Men det har alltid funnits med. Sedan klimatfrågan blev mer uppmärksammad i början av 90-talet så har jag tänkt mycket på den.

Hösten 2016 hände flera saker som plötsligt förvandlade Jonatan Sandberg från bidragsgivare i olika miljöorganisationer till en fullfjädrad klimataktivist.  Arktis drabbades av en extrem värmebölja, och ungefär samtidigt vann Trump presidentvalet. 
– Det var ju något som jag kände absolut inte fick hända, för jag visste var han stod i de här frågorna och vad konsekvenserna skulle kunna bli. Jag började också läsa på mer om Arktis och jag fick panik. Jag blev mer påtagligt skräckslagen än vad jag hade varit tidigare.

Jonatan gick med i ett nätverk som heter Psykologer för hållbar utveckling och engagerade sig också i den lokala politiken i Nora, för Miljöpartiet. Men det var först när han hörde talas om Extinction Rebellion som det klack till ordentligt. 
– Då kände jag för första gången att det här är en rörelse som verkligen kan göra skillnad. De pratade det språket som vi behöver prata och de hade redan lyckats samla tiotusentals.

Civil olydnad och icke-våld

Extinction Rebellion använder sig av civil olydnad och tillämpar ickevåld. Aktivisterna använder sina egna kroppar för att protestera, till exempel genom att blockera vägar, och låter sig sedan villigt arresteras. Den första aktionen som Jonatan var med på genomfördes i Stockholm i april i år. Hundratals aktivister blockerade riksdagen genom att spela döda. Jonatan tycker att aktionen var en positiv upplevelse.
– Jag tyckte det var jätteroligt, spännande. Bland de som jag pratade med var fler positiva än negativa. Sen var det kanske många som bara vände och gick och som vara sura. Men det är ju ändå en majoritet av befolkningen som är oroade av den här frågan.

Över huvud taget så tycker Jonatan att aktivismen har varit bra för honom personligen, även om den också haft sina avigsidor.
– Det bästa sättet för mig att hantera min egen klimatångest är att vara aktiv. Både för att jag gör något konkret, för att jag gör det i en rörelse som jag tror på, och för att jag också får kontakt med likasinnade. Alla de tre sakerna är viktiga.
Men engagemanget har också inneburit så mycket arbete att Jonatan varit på gränsen till utbränd.
– Jag har haft politiken, jag har haft Extinction Rebellion, jag har haft jobb och familj och nytt hus. Jag kände redan i våras att jag måste välja att fokusera på något av mina engagemang och då måste det bli Extinction Rebellion.

Innan vi lämnar vårt bord och går ut genom den nu halvfulla retaurangen berättar Jonatan att han inte är så optimistisk inför framtiden. Han är inställd på att samhället, i den form det har nu, mer eller mindre kommer att gå under inom några decennier. Jag frågar vad som då driver honom att engagera sig så helhjärtat.
– Jag tänker att det finns hopp för oss som art. Extinction Rebellion handlar också om hur vi kan leva i den här kollapsen, hur vi kan bygga någon typ av socialt kontrakt. Någonting tillsammans där vi kan fortsätta leva och göra det så bra som möjligt.