Ett par gånger i månaden möter dykaren Paul Hultsbo upp med några kompisar för att bärga förlorade fiskenät i Bohusläns skärgård, så kallade spöknät. Efter djupare dyk sker ett säkerhetsstopp på mellan 6 och 3 meter där dykarna väntar för att vädra ut kvävet från blodet.

Där brukar de lägga märke till nyfikna läppfiskar, som stensnultror, skärsnultror och berggyltor, även om de senare brukar hålla sig på behörigt avstånd, berättar Paul Hultsbo.

Men de senaste tio åren tycker han att något hänt.

– Det finns snultror (läppfiskar) men mycket färre, inte de stora stimmen som kunde omringa oss förut. De stora berggyltorna är nästan helt borta, säger han.

Alla tre arterna är så kallade läppfiskar som som också kallas putsarfiskar, då de rengör andra fiskar genom att äta deras löss och andra parasiter.

Norska laxodlare fick på allvar upp ögonen för fisken runt 2010. De kemikalier och läkemedel som används för att bekämpa laxlusen hade blivit ineffektiva – och alltmer kontroversiella att använda, berättar forskaren Ellika Faust från Göteborgs universitet.

– Då marknadsfördes läppfisk som ett miljövänligt alternativ, säger hon.

På tio år har antalet läppfiskar i norska laxodlingar ökat kraftigt, från de runt 1,7 miljoner som användes 2008, till de dryga 48 miljoner som användes 2018. Den största andelen odlas precis som laxen men nästan 19 miljoner fångas i det vilda i södra Norge och transporteras levande till fiskodlingarna som ligger utspridda längs med den Norska kusten.

Sedan 2010 körs också svenskfångad läppfisk från den svenska västkusten till Norge, som längst till laxkassar i den norska regionen Nordland, enligt det norska veterinärinstitutet. Det vill säga över 1 400 kilometer från fångstplatserna i Bohuslän.

Efterfrågan bland de norska fiskodlarna kan förklaras med att den svenska fisksäsongen öppnar 1,5 månader före den norska.

Mer fintrådiga alger

Men fisket oroar dykarna som jagar spöknät på västkusten.

– Jag har dykt i samma vatten i 30 år och har märkt en väsentlig skillnad de senaste tio åren, både vad gäller djurlivet och växtligheten men det är svårt att bevisa något, säger Paul Hultsbo som brukar se fiskarnas burar överfulla.

Utanför ön Vinga i Göteborgs yttre skärgård har dykarna sett fiskare lägga ut burar och ryssjor i runt fem år. Under den tiden har han sett fintrådiga alger ta över på botten men också fler parasiter på torskyngel.

– Vi kan inte leda något i bevis men helt klart är att läppfiskar har en väldigt viktig städfunktion i våra vatten för att beta av alger från ålgräs, klipphällar och tång samt hålla övriga fiskar parasitfria.

Men någon risk för överfiske är det inte, enligt Martin Karlsson på Havs- och vattenmyndigheten. Fisket är hårt reglerat och utvärderas löpande i ett utvecklingsprojekt av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), ett projekt som myndigheten initierat, berättar han.

De 14 fiskare som fått dispens att använda ryssjor eller burar som tidigare användes för att fånga ål, får max använda 50 redskap vardera. De senaste åren har fångsten som rapporterats in till Havs- och vattenmyndigheten legat på runt 800 000 fiskar och som mest en miljon, enligt siffror Syre tagit del av.

– SLU:s bedömning än så länge är att det inte är någon negativ utveckling för någon av arterna även om de kan påverkas lokalt, men så är det för allt fiske, säger Martin Karlsson.

Syftet med projektet är att undersöka om fisket kan övergå till ett licensierat fiske utan krav på dispenshantering. Men där är man ännu inte. För även om inte SLU kan se någon negativ effekt på bestånden, kvarstår flera frågetecken. Större ekossystemförändringar tar lång tid att upptäcka och hur fiskpopulationen påverkas av att endast ett visst åldersintervall plockas upp vet man inte.

– Det är bitar som kommer behöva redas ut i det fortsatta projektet, säger Martin Karlsson.

Både äts och äter andra arter

De tre läppfiskarnas roll i ekosystemet är inte helt utredd, berättar Ellika Faust, marinbiolog och forskare vid Göteborgs universitet. Klart är att de äter insekter som hamnat vid vattenytan, smådjur, kräftdjur och parasiter på annan fisk, samt en del alger. Samtidigt som de är föda till större fiskarter, så som torsk. Men hur andra arter påverkas när de plockas upp vet man inte till fullo.

– Det blir kedjereaktioner i systemet och är väldigt komplext. Men än så länge är fisket så pass nytt att det kanske kan ge effekter lokalt men inte leda till några storskaliga förändringar på den svenska västkusten.

Men riskerna med fisket begränsas inte till de platser i Sverige eller södra Norge där läppfiskarna fångas in, berättar Ellika Faust. Hon har i sin forskning studerat vad som händer med de som inte förgås i laxkassarna, då några alltid lyckas smita under säsongen på 12-18 månader.

–  I Troöndelag i norra Norge har vi sett att för vissa arter av vild läppfisk så kan så mycket som var tredje fisk ha sitt ursprung på den norska sydkusten eller svenska västkusten.

Följderna kan på sikt bli förödande för de lokala fiskbestånden. Dels genom att fiskarna från Sverige eller södra Norge för med sig sjukdomar som läppfiskarna i Nordnorge inte är resistenta mot, dels kan nykomlingarna försvaga den genetiska variation som fiskarna skaffat sig genom att anpassa sig till den lokala miljön.

– Det kan försämra deras möjlighet att leva vidare, säger Ellika Faust.

Nästan alla dör

För dykaren Paul Hultsbo väcker exporten av läppfisk också etiska frågor.

– Är det riktig att köra levande fisk i timtal till en säker död i en laxkasse i Norge?

Även i Norge har frågan lyfts, då djurvälfärden för läppfisken i laxkassarna anses vara förknippad med en rad problem, enligt den norska veterinärmyndigheten. Miljön i laxkassarna skiljer sig vitt från den miljö de fiskats upp i och dödligheten kan vara nära 100 procentig över en säsong, då läppfiskarna angrips av en rad bakterie- och virussjukdomar.

En del blir också uppätna av laxarna de är satta att vårda. Men också de långa transporterna är ett problem för djurvälfärden, anser norska veterinärinstitutet. I sin senaste rapport skriver de att det rört sig om upp till 40 procents dödlighet under de transporter som kommer från Sydnorge – då flera av läppfiskarna är särskilt känsliga för dålig vattenkvalitet.

”Import eller transport av läppfisk över långa geografiska avstånd bör undvikas”, konstaterar veterinärinstitutet.

Svensk djurskyddslagstiftning reglerar hur transporterna får ske i Sverige. Bland annat måste vattnet bytas ut med jämna mellanrum för att undvika höga koldioxidhalter och företagen skall journalföra dödligheten under färden. Men länsstyrelsen i Västra Götaland som är den myndighet som har ansvar att utföra tillsyn på hur lagstiftningen efterlevs uppger att de inte gjort någon kontroll av fisktransporter av läppfisk till Norge.

Syre har sökt registrerade exportörer av läppfisk från svenska västkusten utan resultat.