Dum. Det är ett ord som glider undan. Ibland betyder det att någon inte förstår så bra, ibland att man bär sig illa åt. ”Var inte dum mot lillebror.” Men en gång i tiden betydde det stum – jämför med engelska deaf and dumb. Dövhet, stumhet och dumhet hängde länge ihop i tankevärlden. Kunde man inte höra lärde man sig inte tala, och kunde man inte ens det, då begrep man väl inget heller.
Vet du förresten vad en dumb-waiter är? Nej, inte en restauranganställd med talsvårigheter utan en hylla mellan köket och matsalen där man satte mat, porslin med mera som skulle åt det ena eller det andra hållet. Som en stum tjänare, tyckte den som myntade uttrycket i mitten på 1700-talet.
Men dum har också betytt oklar, oskarp och klanglös. 1628 beskrev en författare som hette Månsson tårar så här: ”Then vpfarande wättska, hwar vthaff öghonen mörkes, och dumme giöres.” Några år därefter skrev Rudbeckius: ”Spenner löst idhra Trummor och slår dumdt vppå them.” Spänner löst era trummor och slår dumt på dem. Mer från 1600-talet: ”Emedan … denne Werldennes Salt är dumt wordet, så dåger det ingenstädes mehr till.” Eftersom denna världens salt har blivit dumt duger det inget mer till. ”Som mist sin kraft, kraftlös; om sak” förklarar Svenska Akademiens Ordbok.
Bakom detta dimmiga begrepp finns det urgermanska ordet dumba, som betyder oklar eller omtöcknad. Språkhistorisk och arkeologisk forskning antyder att urgermanska talades längs Nordsjökusten och Östersjökusten, bland annat i södra Skandinavien, ungefär 750 år före Kristus. Men dumba har äldre rötter än så. Det kommer i sin tur från samma indoeuropeiska ordstam som dimma, damm och engelska damp. Klanglös, fuktig, stum och oklok, allt utom själva dimman är metaforer, ett urgammalt bildspråk från en värld som vi bara kan föreställa oss.
I den engelska etymologiska ordboken på nätet, etymonline, står att grundbetydelsen troligen handlar om att ”inte ge respons på grund av okunnighet eller oförmåga att förstå”. Jag tänker mig någon som irrar runt i en dimma, vilseledd och omtöcknad.
Det var när vi satt hemma och såg Donald Trump göra bort sig i teve som jag började tänka på ordet dum. Om det inte var orättvist mot alla människor med kognitiva funktionsnedsättningar att kalla honom så. Man behöver inte vara särskilt intelligent för att leva i verkligheten eller föra ett enklare resonemang som hänger ihop.
Men när det bara handlar om låg intelligens talar vi sällan om dumhet. Dum kan man vara tillfälligt, man kan bära sig dumt åt, prata dumheter och vara dumdryg eller dumdristig helt tillfälligtvis. Det handlar mer om hur den förmågan används. Eller om den används.
En dumsnut kan för övrigt, förutom en dum person, vara en ”benämning på den för sin omisstänksamhet bekanta tättingen Corythus enucleator” enligt SAOB. Och vet du varför man säger dumbom? Det kommer från författaren Johan Henric Kellgren, som på 1700-talet skrev dikten Dumboms lefverne. Dumbom är huvudpersonens efternamn, bildat efter andra efternamn på -bom, som Hellbom till exempel. Det är ingen osympatisk figur, såvitt jag kan se. Kanske inte ens dum.
Må vem som kan, och vem som vill,
sin flykt åt högre rymder spänna,
den vise Dumboms sats var denna:
”Jag lever helst, när jag är till.”
