Jag får höra om en bekant som gått igenom många aborter. Bortåt sju stycken eller så. Vännen som sprider ryktet tycker att det är förfärligt och att vi verkligen borde ha lagar mot ”sånt där”. Min kompis är inte religiös eller så, bara en smula konservativ och ogenomtänkt. Hen ger uttryck åt en tankefigur som nog är ganska vanlig och går lite i samma stil som: ”Jag är inte emot skilsmässa, men det borde vara mycket svårare att skilja sig än vad det är idag!”
En liknande ståndpunkt som ringar in det där vardagskonservativa klustret är den mer generella att ”Det får vara slut med daltandet”, eller ”Vi borde ta i med lite hårdare tag nu”. Anti-dalt-retoriken är riktad mot arbetslösa eller bidragstagare av olika slag, medan de hårdare tagen i sin tur siktar på brottsligheten, det nattliga rännandet på gator och torg, på slappheten som hårdnypefolket tycker sig se överallt i ”samhället av idag”.
Men hur bra hade folk det egentligen på den gamla goda tiden då inget daltande förekom? Inte så värst va. Vi lever i ett samhälle med många fel och brister, men daltandet är inte ett av dem. Nej, i själva verket borde vi upphöja daltandet. Det är tack vare daltet och de inte så hårda tagen som vi alla kan få en cancerbehandling för några hundralappar, betald semester (i sensationella fem veckor!) och få pension även om vi ägnat våra produktiva år åt att stanna hemma och ta hand om barn (ingen jättehög pension, men ändå). Det är tack vare daltandet som vi kan få sluta jobbet i förtid utan att hamna på fattighuset om våra kroppar blivit skadade bortom läkekonstens förmågor. Och vi kan tacka de mjuka tagen för att det över tid blir färre och färre våldsbrott i det här landet.
Det kommer alltid att finnas folk som överutnyttjar ett samhälle där friheterna är många och rättigheterna starka. Baksidan av ett medmänskligt system är bidragsfusk. Baksidan av kvinnors lika rättigheter är måhända fler skilsmässor och aborter. Och? Vad är egentligen alternativet? Är brottsligheten lägre i odaltiga länder? Mår barnen bättre, har folk högre förtroende för politiker, myndigheter och media, är korruptionen lägre? Är folk lyckligare?
Dalthatarattityden kommer, tror jag, ur en känsla av rädsla. ”Här jobbar man och sliter röven av sig, och så glider det runt några jävlar och bara slarvar”. Men längtan efter de hårdare tagen är en produkt av de små men många steg samhället redan tagit i anti-daltig riktning. Det är vandringen på denna nya stig som gör folk rädda. Privatiseringar, marknadsanpassningar och den var man för sig själv-mentalitet som spridit sig de senaste 30 åren har faktiskt gjort samhället hårdare och mer osäkert. Men med detta kommer paradoxalt nog krav på ännu hårdare tag. Dettaär mekaniken hos ett samhälle på dekis, inte tvärtom.
Alla system lider av en mängd oförutsedda följder. Sådana med starka fri- och rättigheter utgör inget undantag. Frågan vi bör ställa oss är vilket värde dessa har för oss, för vi kan mest sannolikt inte enbart välja bort deras bieffekter.
