Sedan FNs Parismöte för ett år sedan är klimatfrågan väldigt hypad. Men diskussionen har snävat in på hur man ska tygla växthusgaserna med tekniska och ekonomiska lösningar: nya bränslen, koldioxidlagring, skatter och att frigöra sig från fossilbolag.
En hållbar utveckling kräver en synvända för hela paketet produktion/konsumtion/tillväxt. Istället för bara klimatfrågor tror jag att arbetet måste fokuseras: vad ska vi göra och, inte minst, hur mycket ska vi arbeta? Vi behöver inte bara anpassa vår produktion till ekologiska gränser. Vi måste också hantera en teknologisk utveckling med minskande jobb. Det sista är ingen ny trend – redan på 1930-talet talade J M Keynes om ”teknologisk arbetslöshet”.

På 1980-talet var ”automatisering” på allas läppar, i dag spås att ”digitaliseringen” kan leda till att ”hälften av jobben är borta om 20 år”. Då duger det inte att bara reflexmässigt försöka ”skapa jobb” för att kompensera bortfallet – det är ekologiskt ohållbart.

Vi jobbar mer nu

Därför är inte arbetstidsfrågan en trivsel- eller familjefråga, även om kortare arbetstid onekligen är en trevlig tanke. Och frågan har en dramatisk historia. Redan omkring 1880 ställde fackföreningarna två krav: rösträtt och åtta timmars arbetsdag. 1919 fick man båda delarna därför att det rådde revolutionsstämning i Sverige.  Trots att levnadsstandarden var låg menade arbetarna att man hade råd och lagstiftarna skriver att åtta timmar bör räcka för att ”säkerställa en var för hans dagliga utkomst”, en formulering som också handlar om hur samhällets resurser bör fördelas. Det är paradoxalt att vi i dag hävdar att levnadsstandarden är så mycket högre.

Åtta timmar om dagen är inte nog för många hushåll – de jobbar faktiskt mer nu än på 1950-talet. Då hade de flesta familjer en försörjare som arbetade omkring 50 timmar i veckan; i dag jobbar båda och det blir ofta 75 timmar i veckan. Det sliter och den arbetsrelaterade sjukligheten är hög.

Hur mycket är då lagom? Under de gyllene reformåren sågs det som en enkel och individuell fråga. Att välja mellan arbete (med inkomst) och fritid var lika naturligt som att välja ”mellan smör och margarin”. Språkbruket i de statliga utredningarna var liberalt ekonomiskt. En utredare, Ernst Michanek – en socialdemokratisk ämbetsman av gammalt snitt – frågar sig 1956: ”Har vi råd att inte ha mer fritid?” eftersom mer fritid föreföll ge bättre välfärd än mer arbete.

Staten måste ändå vara engagerad eftersom arbetstiden är en social norm. Efter flera reformer fick så småningom arbetarna samma arbetstid som tjänstemännen, 40 timmar i veckan. Det var 1973 och där står vi fortfarande och stampar. Men statens långtidsutredningar räknade på den tiden med att arbetsvolymen skulle minska eftersom arbetet blev allt effektivare. Och ju mindre arbete, desto bättre. Facken och alla partier (utom ett) var inställda på att detta bara var en etapp på väg mot till exempel en sextimmarsdag.

”Klara välfärden”

Under 1980-talet upprätthölls också ett sken av reformvilja, mest för att kvinnorna som trätt in på arbetsmarknaden ansåg att deras börda blivit orimlig. Men så sprack allt. LO blev negativt. En statlig utredning, ledd av det unga politiska stjärnskottet Mona Sahlin, slog 1989 fast att nu fick det vara slut med arbetstidsreformer. En rejäl ekonomisk tillväxt var viktigare, ”för att klara välfärden”. Men nu betydde välfärd något annat: alla förmåner inom vård, skola och omsorg som staten hade utlovat. Det, sa man, måste betalas med tillväxt om inte skatterna skulle skena. Från och med nu skulle arbetslinjen gälla. Kritiken från kvinnohåll var bister men budskapet gick hem i det – manliga – etablissemang som nu hade bytt fot.

Men det är inte så enkelt att tillväxt kan finansiera mer vård, skola och omsorg. Högre löner i näringslivet – tack vare att arbetet blir effektivare – kan visserligen ge mer skatter. Men även de som utför välfärdstjänsterna måste få högre löner och därmed är man tillbaka på ruta 1. Tillväxt genom högre effektivitet i näringslivet, vilket är den helt avgörande faktorn för tillväxt, ger inte mer vård, skola och omsorg. Det enda sättet att handskas med detta ”tjänstedilemma” är att ta ut mer skatt (och den behöver inte läggas på arbetet, hellre på robotarna eller deras ägare och på användningen av naturresurser).

Det hände också saker som gjorde det svårare att förkorta arbetstiden. Ekonomin öppnades för en globalisering och kapitalet fick en starkare position. Svenska löntagare kunde dock fortfarande höja sina reallöner. Kruxet var att den politiska viljan saknades.

Miljöbelastning

I dag talar regeringen inte bara om ”fler jobb” – vilket är OK – utan också om ”fler arbetade timmar”. Men det ekologiska utrymmet tillåter inte att vi ökar arbetsvolymen; det leder alltid till ökad miljöbelastning. Högre arbetseffektivitet borde i stället kvittas mot minskad arbetsvolym. Se det som en rulltrappa som går uppåt genom ökad effektivitet. Bara för att stanna på samma höjd, samma produktion och konsumtion, måste vi gå nerför rulltrappan i arbetsvolym i takt med att effektiviteten ökar. Jobb för alla kräver då kortare arbetstid (att befolkningen inte är konstant utan ökar ändrar inte principerna).

Hur ska man då förklara att arbetstidsfrågan tycks vara tabu? Ett svar kan vara politikens fixering vid tillväxt, liksom att företagen alltid strävar efter tillväxt. Men ”tjänstedilemmat” är knappast obekant för ledande politiker. Andra menar att jobben inte behöver minska eftersom ”det finns så många viktiga saker att göra” – se bara på vård, skola och omsorg – men blundar för att vi hittills vägrat höja skatterna. Det här är också jobb med måttlig miljöbelastning. Politikerna tycks nästan ha lättare att ”skapa jobb” genom Rut och Rot som betyder att folk kan överlåta åt andra att göra det man brukat göra själv – som städning, matlagning eller trädgårdsarbete – trots att det också belastar statskassan.

Kallsinniga fack

Fackföreningsrörelsen är också kallsinnig (även om Katalys släppt en intressant rapport, Måste vi jobba 8 timmar per dag?). Ändå säger folk i enkäter de senaste tjugo åren att de verkligen hellre vill ha mer fritid än högre lön – just nu 54 mot 43 procent (Kairos Future). Åsiktsgapet mellan elit och folk (riksdagsledamöter och väljare) är större här än i andra frågor, rapporterar Sören Holmberg.

Att kortare arbetstid ändå hamnat i bakvatten kan däremot bero på att jobben blivit osäkrare och att inkomsterna fördelas allt mer ojämnt: de med slitiga arbeten har låga inkomster och de med höga inkomster har arbetet som livsstil (vi följer för övrigt gärna agendan från USA, där medelklassen inte sett några löneökningar på decennier – då är ju knappast kortare arbetstid aktuell).
Självklart måste man arbetsdela med förnuft, successivt så att lönerna inte behöver sjunka. Man måste klara matchningen mellan krav och kvalifikationer, precis som vi eftersträvar i dag på arbetsmarknaden. Kanske ska vissa grupper gå före, till exempel vårdyrken som är både fysiskt och psykiskt påfrestande. En arbetstidsreform kan också behöva samordnas med andra reformer som är angelägna i sig: bättre ekonomiska villkor för barnfamiljer och en social bostadspolitik.

Prognoserna om de försvinnande jobben har snarare lyft idén om en basinkomst. Här är inte utrymme att diskutera det men det politiska motståndet är enormt. Att arbete ska fördela samhällets produktionsresultat är en oerhört djupt rotad tanke – ”den som inte arbetar ska inte heller äta”. Det måste vara mycket lättare att få gehör för att dela på jobben och få mer fritid än för att ”bara ge bort pengar” som i socialbidragen (ekonomiskt bistånd) eller i friåret.
Den fastlåsta arbetsordningen – eftersom man inte kan välja en annan balans mellan arbete och fritid – kan också betyda att löneutrymme används till nya tjänster. Vi ser ett uppsving för tatuerare och nagel/bryn/frans-vårdare, massage, allehanda coacher och mäklare, en personlig tränare (eller inköpare!), mer kafé- och krogbesök och så vidare. Det skapar jobb, men uppväger de jobben som försvinner? Vill vi leva med de löneklyftor det förutsätter? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Kanske är det bara en ”second best”-lösning i stället för en ordning som skulle ha gett en högre välfärd.

Delningsekonomi

Hur alla nyanlända i Sverige ska inlemmas i samhället med bostad, skola och jobb är en fråga som överskuggar det mesta i dag. Men i framtiden kommer inte de jobbsökande utifrån. De är ett resultat av den tekniska utvecklingen. Den ska vi vara tacksamma för.  Men vi kan inte blåsa på med investeringar och ökad konsumtion för att ”skapa jobb” för de friställda. Det är den synvända som krävs – att vi anpassar oss till naturens ramar. Delningsekonomi är ett begrepp på modet. Det borde också gälla arbetandet. Men är de som har jobb beredda dela med sig – lite grann – för att låta alla vara med?

Christer Sanne är samhällsforskare (docent emeritus från KTH) och författare till Arbetets tid (1995) och andra böcker om arbetstid samt Keynes barnbarn (2007) och Hur vi kan leva hållbart 2030 (Naturvårdsverket 2012). Foto: Privat