Nya maskiner sprids inte först och främst för att de är bra på att lösa problem, de vinner sin popularitet genom att göra magi. Precis som att vi idag hänförs över den moderna teknologins alla förunderliga tricks, så häpnade också dåtidens människor över tåget, grävskopan, radion. Och just detta, att vi häpnar och hänförs– kort sagt att vi tycker att tekniken är så jäkla häftig – sätter fingret på en viktig punkt: ny teknik trollbinder oss, och det är en lika viktig förklaring till att den vinner spridning som dess påstådda problemlösande förmågor. 

Såhär i efterhand ser vi många praktiska fördelar med inspelat ljud, men det var knappast därför grammofonen eller de ännu tidigare vaxrullarna blev så populära. Folk samlades förtjust kring tratten för att få uppleva spänningen i att lyssna till ett stycke frusen tid. Någon som inte ens fanns närvarande i rummet, någon som kanske till och med befann sig i ett annat land, eller – Huh! – rentav var död, kunde höras tala, skratta, sjunga. Den första telefonen var en kul grej. Ja för tusan, man kunde ju tala med någon som befann sig i ett annat rum, eller till och med i nästa hus. Inte ens Graham Bell själv, som först tog patent på en telefon, insåg uppfinningens framtida potential – men kittlande, och roligt, var det. Världens första biografvisning spred ingen allmännyttig information, den visade arbetare som lämnade bröderna Lumières fabrik. Den rörliga bilden i sig var dock ett underverk. 

Tekniken trängde undan religionen. Vem behöver gudar susandes runt på molntussar när människan själv med maskinernas hjälp kan äntra luftrummet? Guds alla påstådda mirakler visade sig vara hörsägen. Maskinerna avpolletterade hela klabbet som vidskepelse, men kunde enbart göra detta genom att själv utföra de magiska stordåd som dessförinnan tillskrivits Gud. Och visst, till skillnad från tidigare dieteter så levererar tekniken: höga hastigheter, kommunikationer över stora avstånd, och så vidare. Påfallande ofta verkar dock själva anledningen till att den bereds ett så stort samhällsutrymme inte vara dess praktiska tillämpningar i sig, utan något som jag i brist på bättre ord skulle vilja kalla ”wow vad coolt”-faktorn.

Tänk er bara hur det måste ha varit att för första gången se en droska rullandes uppför gatan, utan häst. Skillnaden i hastighet var inte särskilt påfallande, och framkomligheten för hästdraget ekipage trumfade fortfarande bilen i nio fall av tio, men coolt det var det. Vi borde kanske fråga oss vari de stora mänskliga vinsterna med till exempel dator-hjärna-interface och AGI ligger. Är de kanske inte så stora – i alla fall inte i jämförelse med riskerna? Är det möjligtvis snarare så att vi, likt så många människor före oss, håller på att förtrollas av en ny generation tekniks magiska egenskaper?