Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 20.
»Det här har varit ett skitår«, säger Abed utan att veta att han just citerat en före detta moderat minister. »Allt har gått emot mig, utom att jag haft jobb i ett par månader. Ryggen har värkt och inget hår har kommit tillbaka på skallen. Och så Daesh ovanpå det.«
Vilken tur ändå att Abed har ett tryggt och bra boende i en villa i ett lugnt område i Luleå. Hos Berit fick han hyra ett rum med kokvrå där han kunde laga mat, och han fick också ännu en vuxen i närheten. För Berit var det också bra eftersom Abed kunde vattna blommor och ta hand om posten när hon var bortrest och skotta snö på vintern, så mycket ryggen tillät.
Från 15 juli till 20 augusti läser jag över åttio artiklar i de fyra största svenska tidningarna som rapporterar om våldsdåd i Irak. I början av perioden berättas om att irakiska säkerhetsstyrkor och milisgrupper ska ha mördat 255 fångar i olika städer och byar. Samtliga fångar var sunnimuslimer. Det blir allt tydligare att den USA-stödde premiärministern Nuri al-Maliki inte längre har något förtroende inne i Irak. Valvinsten från våren var en pyrrhusseger. Kraven på hans avgång kommer nu inte bara inifrån Irak utan också från bland annat USA. Den 12 augusti 2014 tvingas al-Maliki avgå.
Internationella politiker och medier höjer tonläget när det framkommer att den kristna minoriteten i staden Mosul utsatts för vidriga övergrepp. Söndagen den 22 juni var första gången på 1 600 år som kyrkorna i Mosul inte höll någon gudstjänst. Kristna ledare uttalar att Irak inom kort kommer att behärskas av IS om inte massiva internationella insatser sätts in. Även shiamuslimer i staden förföljs och dödas.
I början av augusti domineras rapporterna av hur en annan minoritetsgrupp, yazidierna, tvingats fly från sina byar och städer i norra Irak. Flera tusen har gett sig upp i Sinjarbergen. Där finns ingen mat, inget vatten och de har bara de kläder de hade på sig när de tvingades fly från de attackerande jihadistgrupperna. De som når fram till något uppsamlingsläger vittnar om förfärliga upplevelser. Om tortyr och våldtäkter och hur personer kastats levande i massgravar och skjutits. Kvinnor och unga flickor har rövats bort för att bli sexslavar. Berättelserna bekräftas av IS egna filmer på nätet.
På bara två veckor tar IS kontroll över flera städer och närmar sig de irakiska kurdernas huvudstad Erbil. Men runt den 20 augusti kan kurdernas
Peshmerga äntligen redovisa vissa framgångar. Ett område runt den viktiga Mosuldammen befrias och IS-styrkorna jagas bort. Dammen är livsviktig för Kurdistan då den förser regionen med både el och vatten. På fem andra platser i Kurdistan rasar strider.
»Alla mina vänner som jag haft mejl- eller Facebookkontakt med har lämnat Irak«, berättar Abed. »Deras föräldrar har lagt undan pengar för att kunna hjälpa sina barn ut ur Irak.« Om situationen i övrigt är han uppgiven. »Vad har al-Maliki gjort under alla år som premiärminister? Ingenting. Tänk på att Irak säljer olja för 100 miljarder dollar varje år. Vart tar de pengarna vägen? Socialt har folk det sämre än på många år, det hade de redan innan IS började härja. Officerare och soldater i irakiska armén flyr, tar av sig sina uniformer och kastar sina vapen.«
Medan alla eländesrapporter från Irak strömmar in pågår EM i friidrott i Zürich. Meraf Bahta tar guld på 5 000 meter och i intervjuer på god svenska uttrycker hon sin glädje. Hon kom till Sverige som flykting från Eritrea. Efter ett par år fick hon uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap. I Sverige upptäcktes också hennes talang för löpning.
Abeba Aregawi har, som jag tidigare berättat, fått en helt annan inträdesbiljett till Sverige. Om henne skrev Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk (DN 20/8 2014): »Som EU-medborgare kan hon lättare ta sig till länder där hon ska tävla och det etiopiska förbundet kommer inte åt hennes prispengar.« Hon kan alltså som svensk helt enkelt tjäna mer pengar på den internationella idrottsmarknaden än hon skulle gjort som etiopier. Mot den bakgrunden känns det närmast som ett skämt när medierna rapporterar från Zürich att Svenska friidrottsförbundet lagt ut åtskilliga tusenlappar på att anställa en tolk åt Aregawi.
Vi tittar vidare på dokumenten från Migrationsverket. Situationen då Abed passerat en plats där en bilbomb exploderat och han farit in i en stolpe, intresserar utfrågarna från Migrationsverket. De vill veta vad han minns av händelsen, vart han fördes efteråt, alltså vilket sjukhus, vilken behandling han fick.
Så du fick hjälp av läkarna på sjukhuset?
Jag fick en ställning för att huvudet och ryggen skulle vara raka.
Så de utlåtandena som gjordes där, kan du beställa någon läkarjournal därifrån?
Jag ska försöka kontakta någon av mina kompisar. Jag ska beskriva adressen till sjukhuset men jag har glömt vad läkaren heter men jag hoppas att han, min kompis, hittar läkaren så att jag kan få hit ett intyg.
Var det ett sjukhus du vände dig till?
När sådana explosioner äger rum så åker alla till sjukhus.
Har man en stor skada så får man vara kvar annars får man åka hem. Jag vet var sjukhuset ligger men jag vet inte vad det heter.
Kommer du ihåg vad sjukhuset heter?
Nej.
Vet du adressen dit?
Nej.
När vi nu, fem år senare, läser utskriften av den här intervjun har Abed tagit reda på namnet på sjukhuset, det heter Alkathmeia, det var dit han fördes medvetslös, men i övrigt har det inte varit möjligt att få fram några uppgifter.
»Det fungerar inte i Irak som här att dina journaler finns på data. Där får man en bunt handlingar att ta med sig hem för att ta med när man ska på återbesök. Troligen tog min mamma hand om alla papper, men vart de tog vägen sedan har jag ingen aning om. Det var knappast något hon tänkte på att ta med sig när vi flydde från Irak.«
Enligt Migrationsverkets avslagsbeslut finns det inget som talar för att hoten mot Abeds pappa gällt andra familjemedlemmar. Men i sina svar vid den första utfrågningen svarar Abed spontant att hoten var riktade mot hela familjen. Den andra uppgiften gäller det som står i Migrationsverkets egna regler för beviljande av uppehållstillstånd; om en sökande själv utsatts för attentat som resulterat i en skada så ska det vägas in i ansökan. I avslagsbeslutet finns inte ett ord om den bilbomb som svårt skadade Abed.
Söndagen den 17 augusti får vi besök i stugan i Rasmyran, som en gång byggdes av Gunillas farmor och farfar och där hennes pappa och hans 18 (!) syskon föddes. Det är Abeds värdinna Berit och hennes särbo Urban, en kusin till Gunilla, som hälsar på. Vi odlar potatis tillsammans och de vill titta till sina blommande »perkål«. Berit berättar att hon sett att Abed på fredagen fått ett brev från Migrationsverket men att han, då hon frågade, svarade avvärjande.
Jag ringer Abed och han bekräftar att han fått ett brev från Migrationsverkets arbetstillståndsenhet som avslog hans ansökan. Vi kom överens om att ses nästa dag för att gå igenom brevets innehåll.
Vi åt middag och pratade fotboll innan det var dags för allvaret.
Du har den 12 juni 2014 ansökt om uppehålls-och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige. Av inkomna handlingar framgår att du befinner dig i Sverige.
Enligt huvudregeln ska en ansökan om uppehålls-och arbetstillstånd ha inlämnats och beviljats före inresa i Sverige. Tillstånd får inte beviljas när utlänningen befinner sig i landet. Detta framgår av 5 kap. 18§ och 6 kap. 4§ utlänningslagen.
Migrationsverket ber dig därför visa att du stadigvarande vistas utanför Sverige.
Notera att du inte kan räkna med att svenska utlandsmyndigheter, utom i ditt hemland, kommer att tillåta dig att få lämna biometri eller hjälpa dig med annan utredning av din utlandsvistelse om du inte kan visa att du har laglig rätt att vistas i det landet.
En person anses ha lämnat landet efter att ha rest in i ett annat land och passerat en inresekontroll. Korta, tillfälliga besök i grannländer där utlänningen inte passerat någon inresekontroll eller på annat sätt haft kontakt med grannländernas myndigheter kan inte utgöra grund för att en person skall anses ha lämnat landet.
Alltså, i klartext: Abeds ansökan var ogiltig eftersom han bodde i Sverige och sökte arbetstillstånd härifrån.
»Oslovägen« är numera stängd.
Men beslutsfattarna begär också in ytterligare preciseringar från arbetsgivaren. Förutom beskrivning av företagets verksamhet krävs den senaste årsredovisningen eller bokslut – om sådan saknas en aktuell balans-och resultaträkning. Anställningsperiodens längd, företagets löneutbetalningsförmåga, betalning av sociala avgifter med utdrag från arbetsgivarens skattekonto för de senaste tre månaderna.
Plus inbetalning av ansökningsavgiften, 2 000 kronor.
Brevet avslutas:
Om du inte kommer in med begärd komplettering senast den 2 september 2014 kommer vi att behandla din ansökan som om du vistas illegalt i Sverige. Detta innebär att din ansökan kan komma att avslås och du kan komma att utvisas från Sverige.
Med vänlig hälsning
Claudia Rosales
När jag läst tittar jag på Abed. Han har inga problem att tolka innebörden i brevet och söker tröst i mina ögon. Jag måste mobilisera all tankeskärpa för att hitta någon mening som det går att anmärka på. Det är sannerligen inte lätt då hela innehållet hängs upp på paragrafer och annan formalia. Jag säger att jag måste läsa brevet en gång till och direkt nästa morgon ringa Claudia Rosales och be om en del förtydliganden. Vad menas till exempel med att svenska utlandsmyndigheter inte kommer att tillåta dig att få lämna biometri eller hjälpa dig med annan utredning av din utlandsvistelse …?
Dessutom kommer jag att begära uppskov med svaret i en månad, till den 2 oktober, så att vi får möjlighet att undersöka alla möjligheter att komplettera ansökan, utan att behöva åka till Bagdad, vilket vi båda utesluter som ett alternativ. Det gör ju för övrigt också Migrationsverket genom att man beslutat att tills vidare inställa alla avvisningar till Irak.
När vi ätit och pratat lite fotboll och jobb cyklar Abed hem och jag erkänner för Gunilla att jag sitter med en stor klump i magen. Det här hade jag inte väntat mig. Alla nödvändiga instanser hade ju tillstyrkt: Arbetsförmedlingen, mellanhanden Jobbsökarna, arbetsgivaren, facket. Eftersom det handlade om en privat arbetsgivare fanns inte heller kravet på att tjänsten skulle utannonseras i EU som fallet var när han sökte jobb hos kommunen. Nu känns det som att allt börjar om från början.
Jag går tillbaka till ursprungshandlingarna. Där läser jag från det andra samtalet som hölls med den då 16-årige Abed 21 april 2009:
Idag ska vi prata om var du kommer ifrån, hur du levt hemma, om din familj och släkt i hemlandet mm. Hur mår du?
Nu är det bra.
Berätta lite om vad du gjorde hemma i Irak.
Det var så att innan den där olyckan hände så var jag som en vanlig kille hela tiden. Men efter olyckan så ville jag aldrig gå ut mer utan stannade hemma eftersom det kändes som man blev mobbad efter det som hänt.
Vilken skola gick du i?
Idadiet Irfan. Den ligger i Bagdad.
Hur många år gick du i skolan?
Elva år, nej, det blir inte elva, det var tio år faktiskt.
Hur gammal var du när du började skolan?
Sju år.
Hur gammal var du när du slutade skolan?
15 år, man kan säga att jag slutade skolan för ett år sedan.
Har du gjort något utöver att gå i skolan? Hjälpt till hemma/arbetat?
Jag brukade inte arbeta och hade inga aktiviteter utanför skolan …
När är du född?
1992.
Månad och dag.
Den 20 maj.
Hur vet du att du är född den 20 maj?
Jag visste det redan från skolan. Och mina föräldrar berättade det också för mig just om det datumet.
Var är du född?
Området heter Karada och staden heter Bagdad.
Hur gammal är du?
16 år.
Vilka ID-handlingar har du med dig hit?
Inga.
Vilka ID-handlingar har du hemma?
Jag har ID-kort.
När kan du få hit dina handlingar?
Jag vet inte. Jag ska försöka ringa någon i hemlandet och försöka få fram det här ID-kortet eftersom mina föräldrar inte är i Irak. Vi skulle ha kommit tillsammans hit men vi tappade bort varandra på vägen och jag vet absolut inte var de befinner sig nu.
Tillhör du någon etnisk grupp?
Arab.
Tillhör du något religiöst samfund?
Islam.
Nu ska vi prata lite om din familj. Vad heter din mamma och hur gammal är hon?
Hanan Jasem. Hon är född 1965. Hon är ungefär 43 år nu.
Vad heter din pappa och hur gammal är han?
Saad Abdalsattar, han är född 1955.
Var någonstans tappade du bort mamma och pappa?
Vi var någonstans i Turkiet när ett problem hände. Sen stannade jag med smugglaren och sen tappade jag kontakten med mina föräldrar helt och hållet.
Abed berättar vidare att den äldre brodern Ali flydde ett år tidigare från Irak sedan han blivit dödshotad och nu har Abed ingen aning var han befinner sig. På frågan om han har några farbröder, morbröder, fastrar och mostrar, svarar han: Farbröder: Mohammed Abdalsattar, Fares Abdalsattar, Alaa Abdalsattar. Morbröder: Monis Jasem, Talal Jasem, Jalal Jasem. Fastrar: Sahira Abdalsattar, Fatima Abdalsattar, Onadra Abdalsattar.
Nu ska vi prata lite kort om din resväg hit. Vad tyckte du om att lämna Irak, var det frivilligt?
Vi kände oss inte trygga i Irak, hela familjen. Min far sålde huset och vi bestämde oss allihopa att vi skulle komma till Sverige. Från Irak åkte vi först till Turkiet. I Turkiet träffade pappa en smugglare. De kom överens om att han skulle ta oss till Sverige. Jag vet inte vad som hände i detalj men jag visste att det fanns något problem. Min pappa hade sagt att om någonting händer så måste du bara hålla fast vid smugglaren och det gjorde jag.
När lämnade du Irak?
Jag kommer inte ihåg datum men det var ungefär för en månad sedan.
Med vilket färdmedel har du rest till Sverige?
I en lastbil. Smugglaren stoppade mig i en lastbil och såg till att jag kom till Sverige.
Följde smugglaren med hela vägen hit?
Smugglaren var med. Han satt inne i kupén i själva lastbilen medan jag satt i lastutrymmet.
Har du familj, släkt eller bekanta i Sverige?
Nej.
Vill du ansöka om dagersättning?
Ja.
Hur mycket pengar har du själv?
Jag har inga pengar.
Jag har inga fler frågor, har du något du vill fråga om?
Nej, tack.
En sak går att slå fast. Abed har vid alla samtal med Migrationsverket hållit sig till samma historia om sin bakgrund och flykten från Bagdad. Han har ärligt berättat om sin familj, sin ålder och den bilbomb som skadade hans rygg. Han har inget dolt och inget lagt till trots att han vetat att andra genom att ljuga om just sin levnadshistoria och ålder lyckats få uppehållstillstånd. De kontrollfrågor han fått –om Bagdad, stadsdelar, hans släktingar med mera – har han gett korrekta svar på.
