Under senare tid har ett flertal vetenskapliga rapporter publicerats som på olika sätt understryker hur allvarlig klimatkrisen är och hur allvarlig situationen kommer att bli om vi inte förmår att agera kraftfullt och ställa om vår livsföring radikalt.

Men det händer också positiva saker som gör att hoppet ökar. Och då talar jag inte om passivt hopp i bemärkelsen att hoppas på det bästa. Nej, jag talar om aktivt hopp. Om vi verkar i en riktning som vi vill se förverkligad och om vi gör det tillsammans med likasinnade skapar vi tillsammans meningsfull aktivitet som i förlängningen kan göra stor skillnad. Det är mycket möjligt att det inte
räcker ända fram, men finns det egentligen något alternativ?

Bara under det senaste året har nya vitala miljörörelser vuxit fram, bland annat Fridays For Future och Extinction Rebellion. Dessa rörelser tar sin utgångspunkt i människors genuina oro för framtiden och i en vilja att vara med och göra skillnad. Skygglapparna är för länge sedan kastade och hoppet får sin näring i att tillsammans möta sanningen och kräva genomgripande förändring.

Det är rörelser som inte ryggar tillbaka, som består av engagerade människor som inser att vi allesammans måste börja göra uppoffringar för att vi ska få framtiden att fungera – för att vi överhuvudtaget ska ha en framtid.

Lyfter man diskussionen om klimatkrisen i den politiska debatten och påtalar att vi måste göra mycket större insatser för motverka den negativa utvecklingen, anklagas man ofta för alarmism. Det är som att avslöja mindre smickrande sidorna av sig själv på en släktmiddag. Det smittar oundvikligen av sig på alla andra och förstör den tillkämpade bilden av lycka och harmoni.

Men utvecklingen är varken lycklig eller harmonisk och det är vi som förstått hur det ligger till som har den moraliska ansvaret att agera, att säga ifrån. Det är bland annat därför jag reser ner till Berlin för att delta i Extinction Rebellions stora sammandragning första veckan i oktober. Även om det finns politiska krafter som vill bedriva en mer radikal klimat- och miljöpolitik räcker inte detta för att få till den genomgripande förändring som är nödvändig; de krafter som till varje pris vill upprätthålla ”business as usual” håller
fortfarande emot och bromsar den nödvändiga omställningen.

Men det går att göra skillnad som enskild individ. Om tillräckligt många sluter sig samman och går ut på gatorna för att på ett fredligt sätt visa vägen mot förändring skapar detta inte bara aktiv hopp, det stöder också de parlamentariska krafter som försöker påverka utvecklingen i rätt riktning.