Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 17.
Jag tar mig an intervjun med biträdande rättschefen på Migrationsverket, Carl Bexelius.
Han hänvisar flera gånger till rapporter från Migrationsverkets »Lifos-enhet«. Det är verkets egen databas för rätts- och landinformation. Den bygger på rapporter från frivilligorganisationer, journalister, Utrikesdepartementet, ländernas migrationsmyndigheter och Migrationsverkets egna resor och slutsatser.
Hur bedömer Migrationsverket säkerhetssituationen i Bagdad/Irak i dag?
»Lifos-enheten bevakar noggrant och kontinuerligt händelseutvecklingen i Irak. Vi har sett hur antalet dödade har ökat under den andra hälften av 2013 och är nu uppe i nivåer som motsvarar situationen under 2008. Detta försämrade säkerhetsläge uppmärksammades också av rättschefen genom dennes kommentar den 13 januari där det bedömdes att flera provinser i Irak utgör en s.k. svår motsättning i utlänningslagens mening, d.v.s. en situation där myndigheten inte opartiskt kan värna medborgarnas grundläggande rättigheter, men där situationen inte är så allvarlig att den utgör en inre väpnad konflikt.
När det gäller säkerhetssituationen i Bagdad kan jag sammanfatta enligt följande: Bagdad är den stad i Irak där flest personer dödas. Våldet i landet tar sig allt mer sekteristisk prägel och påverkas också av inbördeskriget i Syrien. Enligt de källor Migrationsverket talat med förekommer relativt omfattande hot riktade mot shia eller sunni just på grund av religionstillhörigheten.
Europadomstolen för mänskliga rättigheter har under 2014 avgjort flera mål som rört tidigare asylsökande som fått avslag på ansökan om asyl samt beslut om utvisning till Irak. I ett mål där dom meddelades den 27 mars konstaterade domstolen att den allmänna situationen i Irak inte var sådan att det där rådde ett urskillningslöst generellt våld och att konflikten var så extrem att det fanns grundad anledning att anta att en civilperson genom att bara vistas där löpte risk att dödas eller skadas.
Denna bedömning delas av Migrationsverket och innebär att förhållandena i det enskilda fallet måste ligga till grund för bedömningen av behovet av internationellt skydd.«
Vad har ni för information rörande säkerheten i Bagdad?
»När det gäller Irak har vi en relativt god informationstillgång. Migrationsverket besökte landet i november 2013 tillsammans med norska Landinfo. Under denna utredningsresa träffade utredarna frivilligorganisationer, myndighetsföreträdare och ambassadpersonal.
Att genomföra utredningsresor och själv inhämta information är emellertid endast ett verktyg för att skapa sig en god informationstillgång. Huvudsakligen arbetar Lifos-enheten med att samla in, värdera och publicera dokument och rapporter från andra. Det rör sig om andra myndigheter, frivilligorganisationer, institut, ambassader och andra som löpande publicerar information som är relevant för Migrationsverket. Vid en sökning på »Irak« får man en träffbild som omfattar mer än 50 olika källor och där varje källa många gånger har flera olika dokument eller rapporter som är relevanta.«
Vad vet ni om säkerheten för tidigare medlemmar i Baathpartiet?
»En individuell bedömning ska göras som så att säga sträcker sig bortom den omständigheten att den enskilde är sunni. Det finns därför skäl att närmare beakta vilken position man haft och förhållandena rörande denna.
Konflikten i Irak och våldsanvändningen där tar sig allt mer sekteristiska uttryck. I en av de rapporter som Migrationsverket och norska Landinfo presenterade efter utredningsresan i november, som tar sikte på minoriteter, framgår det följande rörande säkerhetssituationen för tidigare medlemmar i Baath-partiet:
Vid ett möte som Lifos hade med journalister i Bagdad sas att tidigare högt uppsatta Baathledare kan möta allvarliga problem, speciellt i södra Irak. Generellt är före detta Baathledare utsatta för olika former av övergrepp.
Förutom risken för personliga angrepp kan den här gruppen också drabbas av »de-Baathifiseringslagen«. Den som drabbas av denna får ingen ny position i armén och ingen pension.
En journalist påpekade att tidigare Baathledare kan bli arresterade och utsatta för husrannsakan. Finner man då föremål i huset som kan tyda på fortsatt sympati för Baathpartiet blir mannen kvar i fängelset.«
Migrationsverkets biträdande rättschef Carl Bexelius bekräftar alltså att han och hans medarbetare är medvetna om att antalet dödade i Irak nu är uppe i samma nivåer som 2008, det värsta året efter den amerikanska inmarschen 2003.
Trots detta slog Europadomstolen den 27 mars fast att situationen i Irak inte var sådan att det rådde ett urskillningslöst generellt våld och att konflikten inte var så extrem att det fanns grundad anledning att anta att en civilperson genom att bara vistas där löpte risk att dödas eller skadas. Men Abed är ingen civilperson vem som helst. Han har ju kunnat dokumentera att det finns konkreta hot mot just honom, som kan verkställas om han tvingas återvända. Men det ska poängteras, Bexelius uttalar sig inte om Abed, han talar i generella termer.
2011 kom den franske motståndsmannen, f.d. koncentrationslägerfången och sedermera diplomaten, Stéphane Hessels lilla skrift Säg ifrån! ut. Hessel, som dog två år senare, var 93 år när han skrev Säg ifrån! Hans utgångspunkt var iakttagelsen att människor i den rika världen måste engagera sig hårdare i tidens ödesfrågor: De handlar om de ökande klyftorna mellan rika och fattiga, miljöförstöringen, mänskliga rättigheter och flyktingfrågorna. Hessel sammanfattade:
»Vem kan känna stolthet att leva i ett samhälle där invandrare lever utan papper, där de utvisas och bemöts med misstänksamhet. Indignationen var en gång motståndsrörelsens huvudsakliga drivkraft. Min önskan är att var och en av er ska bli upprörda över hur världen ser ut.«
Den lilla skriften, vars titel på franska är Indignez-vous!, har översatts till trettio olika språk och sålts i upplagor på flera hundratusen i Tyskland, Spanien och Italien. I Hessels eget hemland, Frankrike, såldes den i över 2 miljoner exemplar.
I Stéphane Hessels anda gör vi alltså rätt i att bli upprörda och vi bör försöka påverka politiker och myndigheter som Migrationsverket att inta en öppnare attityd till människor som verkligen behöver en trygg hemvist.
VILHELM MOBERGS TESTAMENTE
På dramaten i stockholm har en ny version av Vilhelm Mobergs Utvandrarna premiär. Mobergs nationalepos är brinnande aktuellt. Här är det Kristina och Karl-Oskar som måste ge sig av till en främmande kontinent. Vi blir påminda om att också vi svenskar, två–tre generationer tillbaka var ett folk som tvingades lämna sitt hemland på grund av missväxt och svält. De tvingades att lära sig ett nytt språk, anamma nya vanor, bryta ny mark på alla livets områden.
Abeds aktuella problem är av annan art. Nu måste han lära sig att göra kyckling-, räk-, och laxsallader, fixa en åtta bitars sushi, stå i kassan, servera, skära grönsaker, även lök, diska, städa. Abed berättar om en äldre, lite förvirrad kvinna som kom fram till honom i salladsbaren när han stod i kassan och tog emot beställningar. Hon hade många frågor om de olika rätterna som fanns på menyn. Efter mycket frågande och funderande sa hon till slut: »Jag tror jag tar en pizza.«
Vi skrattade och jag frågade Abed vad han sa då. Han påminde mig om att han jobbat på ett äldreboende och lärt sig ha tålamod med äldre personer, så han hade förklarat noggrant för henne att de inte serverade några varma rätter men att till exempel kycklingsalladen var väldigt god. Då bestämde hon sig för den.
Jag minns en gång när vi skulle mötas efter hans jobb på äldreboendet. Han kom cyklande, en halvtimma sen. Har det hänt något, frågade jag. »Du vet den där tanten som har så svårt för att gå och som jag varit hos flera gånger när du kommit«, svarade Abed. »Hon som tycker det är så roligt när du kommer för hon känner igen dig från tv. Hon var så ledsen i dag. När jag skulle gå hem grät hon så jag kunde bara inte sticka klockan fyra när jag slutade. Jag stannade tills hon blivit lugnare.«
Från Kommunalarbetarförbundet kom ett brev till Abed som påminde honom om att han hade två obetalda månadsavgifter. Han blev förvirrad. Han sökte medlemskap i facket under hösten 2013. Det var när han hade arbetat på Miljöskolan i nästan ett år och tvingats sluta eftersom att han inte fått något arbetstillstånd. Sedan tog det drygt fyra månader innan han fick ett nytt jobb. Under den tiden hade han ingen inkomst. Hur skulle han ha råd att betala medlemsavgift till facket? »Du uppmanas att snarast reglera din skuld!« Tonen i brevet var närmast hotfull. Jag lovade att ta hand om det. Två telefonsamtal och ett mejl senare så var skulden reglerad. Formuleringarna i brevet skrämde mig. En struntsak, visst, men att vara i hans situation och få ett kravbrev från en organisation som ska stå på ens egen sida, fick mig att fundera.
»Vet du att världens ekonomier styrs av judiskt kapital?« Abeds påstående kommer lite överraskande, men jag förstår att han diskuterat med sina arabiska vänner igen. Jag blir nog mer upprörd än förvånad över hans plötsliga underton av anklagelse och svarar lite irriterat att allt sådant prat är baserat på fördomar.
Konstig reflex från mig kan tyckas. Varför känner jag att jag måste försvara, eller i alla fall förklara, beteendet från judiska finansmän, bankirer och samvetslösa kapitalister? Är det samma fenomen som när muslimer blir påhoppade när det skett något attentat av någon islamistisk terrorgrupp och de tvingas försvara något de tar starkt avstånd ifrån? Jag har inget gemensamt med det internationella kapitalet. Allra minst ideologiskt. Men det finns hos mig något historiskt, kulturellt samband med det judiska, en odefinierbar känsla som är omöjlig att konkretisera. Jag kan känna mig medskyldig när Israel skickar bombplan mot Gaza. När israeliska militärer och bosättare trakasserar palestinier. Varför går inte att förklara. Ändå kan jag minnas under studenttiden när min egen politiska mognad ledde till att jag hemma kritiserade den israeliska politiken. Jag deltog till exempel i en demonstration mot Israel efter sexdagarskriget 1967. »Du låter som en antisemit«, sa min mamma indignerat då. Och hon menade det.
Abed kan säkert förstå vad jag menar, vi har talat mycket om detta. Men jag tvivlar på att hans vänner från olika delar av arabvärlden någonsin kommer att vara beredda att ifrågasätta sina djupt nedärvda fördomar. Visst måste jag rannsaka mig själv och fundera över vilka egna fördomar jag bär med mig. Är det känslomässiga argument eller förmår jag att hålla samma intellektuella kompass i de här frågorna som annars? Märkligt ändå hur ens egen bakgrund kan påverka eller skymma. Jag har aldrig varit religiös, inte mina föräldrar heller. Vi var väl snarare som vilken svensk familj i Göteborg som helst, med den skillnaden att vi någon gång gick i synagogan i stället för kyrkan. Men efter flera generationer med judiskt liv förde väl mina föräldrar med sig någon judisk gen till sina barn. En gen som försvagas för varje generation som lever i diasporan men som fortfarande gör sig påmind.
I stället för kristen konfirmation »tvingades« jag av mina föräldrar att ta spårvagnen till mosaiska församlingens hus, intill synagogan på Södra Larmgatan i Göteborg, en dag i veckan. Där skedde undervisningen som skulle leda till Bar mitzva, kunskaper i gamla testamentet och hebreiska. När en judisk pojke blir 13 år anses han vara mogen att bli en del av församlingen. Att träda in i vuxenvärlden. Det hände mer än en gång att jag i stället för att stiga på spårvagnen stannade och spelade fotboll med kompisarna.
När tiden för den högtidliga avslutningen närmade sig och jag skulle bli Bar mitzva, ringde kantor Jonas hem och frågade min mamma varför jag hade missat så många undervisningstimmar. När mamma frågade erkände jag direkt att det hänt att jag stannat på fotbollsplanen. Nu fick jag veta att den snälle kantorn hade lovat ge mig extralektioner så att jag skulle klara de sista proven.
Eftersom jag uteblev också från flera av dessa extralektioner var det in i det sista tveksamt om jag skulle få gå fram i synagogan och bli godkänd. Jag skulle få en sista chans dagarna innan den stora dagen. En av färdigheterna man skulle behärska var att linda ett böneband på armen, från handleden upp till axeln. Kantor Jonas visade hur det skulle gå till. Jag såg hans belåtna leende när han snörde på bönebandet, så hårt att jag höll på att svimma. Med en arm utan känsel och på darriga ben lyckades jag läsa de ramsor jag lärt mig på hebreiska och svara på några inrepeterade frågor. På den stora dagen gjorde jag som vi repeterat. Utan att bönebandet var så hårt snörat.
Som andra tonåringar sökte jag svar på vem jag var, varför jag var annorlunda men ändå inte. Betecknande för min föräldrageneration var att många valde att inte tala så mycket om historien, vad det innebar att vi var judar, om nazismen och vad som hände under kriget. Utan att på något sätt förringa eller förneka sin judiskhet var de så präglade av allt som hänt i historien, och som även drabbat den egna släkten, pogromer och förföljelse av olika slag, och sedan av det som inträffat under deras egen levnad – nazismen, koncentrationslägren och förintelsen – att de trodde att det var bäst att hålla en låg profil. Tala inte om det så kanske det inte finns!
I ett försök att hitta en egen identitet läste jag många böcker. Bland annat Isaac Deutschers bok Den ojudiske juden. Deutscher för ett resonemang som utmynnar i att man själv kan välja vad man vill ansluta sig till – religiöst, politiskt, filosofiskt. Detta gällde till exempel Karl Marx, Rosa Luxemburg, Leo Trotskij och andra kända judiska socialister. Personer vars böcker och skrifter jag läst av andra skäl. De ansåg alla att judendomen, som andra religioner, var gammalmodig och inskränkt, men de tog fasta på det speciella judiska intellektet som hade skapats genom århundraden av liv i rotlöshet, ständig flykt och utanförskap.
Genom att de judiska arbetarförbunden till en början utestängdes från den pågående radikala rörelsen under 1800-talet uppstod nya tankar och kosmopolitiska idéer som senare blev en del av den växande europeiska arbetarrörelsen.
Deutscher sammanfattar: »Jag anser att sökandet efter en identitet är berättigad enbart om detta sökande kan hjälpa den judiske intellektuelle i hans strävan att skapa en bättre värld för hela mänskligheten.«
De år som en del av mitt liv kretsat kring Abeds och Hassans och andras försök att komma in i vårt samhälle har nog haft större betydelse än Isaac Deutschers tankegods. Våra diskussioner, de frågor vi ställt till varandra, de meningsskiljaktigheter vi haft har öppnat nya perspektiv kring vilka vi är och vart vi är på väg. Abed har hjälpt till att bryta ner mina nedärvda fördomar mot araber och jag har kanske ruckat hans bild, både av hur svenskar är och hur judar kan vara. Samtidigt kan jag hos honom se mina farföräldrars kamp för en bättre tillvaro. Han fortsätter den vandring som generationer före honom färdats. Då var det judar, i dag är det muslimer.
Dagens Nyheters reporter och krönikör Niklas Orrenius tvingar mig en lördag i maj att reflektera över min bild av Migrationsverket och de som arbetar där. Han berättar om de historier från Syrien som verkets personal får ta del av dagligen. Obeskrivbara hemskheter. Hur det är att leva med dessa vittnesmål från flyktingar och samtidigt möta den tacksamhet många känner för att vi tar emot dem. På nätet får handläggarna sedan läsa vilka förrädare de är, hur de och deras familjer ska straffas. Personalen får möta sönderskurna bildäck, krossade rutor och sprejade ord som »blod på era händer« och »Gestapo«, skriver Orrenius. Attackerna kan komma både från dem som anser att vi tar emot för många flyktingar och från dem som menar att vi är för restriktiva, sådana som kokar över för att de själva eller deras anhöriga inte får stanna.
Det föranleder mig själv att tänka efter: Är jag orättvis i min kritik mot Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare?
