Skriver och reser, det är vad journalisten och författaren Per J Andersson gör. Han var med och startade resetidningen Vagabond 1987 och sedan dess har han skrivit om resmål och avlägsna platser. Det har gett honom ett oändligt urval av perspektiv på resandet. Vad händer med landskapet när man bygger en järnväg och stationer längs den? Hur är det att tågluffa med barn? Varför är det så ont om nattåg?

Inte minst har han haft anledning att tänka på flygandet och vad det gör med klimatet. Länge har han landat i att det är viktigt att vi reser, och att han inte skulle kunna utföra sitt arbete utan att flyga. Men flygandet har känts mindre och mindre bra – och nu har han återupplivat relationen med tåget. Det är upptakten till hans senaste bok, Ta tåget – på spåret genom historien, samtiden och framtiden är hans senaste bok, nyss utgiven på Ordfront förlag.

Det börjar med tågresorna med mormor, som hade sålt smörgåsar från kioskvagnen och hade gratis tågbiljetter. De åkte snälltåg, som så klart hette så för att de som jobbade på tågen var så snälla, som till exempel mormor. Doften av tåg, trä och tyg, en vuxen doft, skriver han. Jag skulle vilja lägga till doften av multnande bananskal i små öppna papperskorgar av metall och av kaffe, kanske från Per J Anderssons mormors vagn. Inte en tum väjer han för nostalgin, han kör rakt igenom den, det är ekpaneler på väggarna, linnedukar i restaurangvagnen och ett helt, fascinerande kapitel om Orientexpressen – där man också får veta vad som kan hända om en tsar vaknar i sin sovvagn och känner att han bara måste få köra lite tåg.

Tågen var det nyaste nya när de kom, de gamla europeiska järnvägsstationernas blandning av industrimiljö och palats säger något om hur man såg på dem. Så stannade utvecklingen av, tåget blev det gamla, billiga sättet att resa, för den som hade råd tog hellre flyget. Sen avreglerades flyget och biljetterna blev billigare än tågbiljetter. Per J Andersson citerar Jakop Dalunde, tills helt nyligen EU-parlamentariker för Miljöpartiet:
– Om man bortser från klimateffekten har det varit fantastiskt för konsumenterna. Kopiera flygavregleringen från 1992 och applicera den på tåget. Gjorde man det skulle de internationella tågen snart fungera lika bra och vara lika billiga.

Nu händer det saker med resandet. När allt fler förstår vad flygandet gör med planeten är det också allt fler som inte vill flyga. Senast i helgen hörde jag motargumentet att flyget ”bara” står för fem procent av de totala utsläppen av växthusgaser globalt, och att det därför var en småsak. Konstigt resonemang – om en hel tjugondel av utsläppen kommer från, åtminstone globalt sett, rika människors önskan att komma fort fram och resa som de brukar kan man ju kapa nästan hela den tjugondelen.

I alla fall: färre och färre vill flyga, fler och fler vill åka tåg. Fler vill tågluffa, resa långt med barn, åka nattåg i Europa och ta med cykeln på tåget som i andra länder. Per J Andersson lägger örat mot rälsen och berättar om den här rörelsen och vad som händer med tågresandet i världen, vad som kan hända och vad som skulle kunna hända. Han ger också högvis med goda råd till resenärer, och i slutet på de kapitel som handlar om nutida tågresande finns listor med användbara fakta och tips. Till exempel om var man bokar biljetter till en tågresa i Indien, sånt som är bra att veta när man tågluffar med barn i Europa och hur man bäst tar tåget till Vilda Västern.

Per J Anderssons bok För den som reser är världen vacker kom ut på Ordfront förlag för ett par år sedan. När jag recenserade den skrev jag att den var som ett tittskåp. Samma tanke faller mig in när jag läser Ta tåget – på spåret genom historien, samtiden och framtiden. Ett tittskåp in i tågresandets alla olika aspekter, från tågresor i kulturen till problemen med att upphandla järnvägstrafik. Eller kanske ett kalejdoskop där alla de här delarna bildar nya mönster.

Så – vart är vi på väg?