Efter morden på Alex Pretti och Renee Good och de efterföljande protesterna har migrationspolisen Ice nu fått en ny chef. Tom Homan, som även är chef för USA:s gränsövervakning, tillträdde i måndags och meddelade att det kommer ske vissa förändringar. Från och med nu kommer man att göra mer ”riktade operationer” säger han. Istället för att ha agenter som är ute och härjar på gatorna har man nu upprättat avtal med lokala institutioner som ska bistå med information. Men, försäkrar han samtidigt, ”de som tror att vi kommer överge president Trumps ambition har fel”.
Om man ska försöka se något positivt i uttalandet är det väl att antalet konfrontationer ute på gatorna kommer att minska, och det kommer i sin tur kanske leda till färre dödsskjutningar. Men samtidigt är det försåtligt. För även om Ice-polisernas metod under de senaste veckorna har varit brutal så har brutaliteten också bidragit till att sätta ljuset på den grymma migrationspolitik som Trumpadministrationen driver.
Vad som kommer hända nu är förmodligen att gripandena kommer att ske mer i lönndom. Ice-agenterna kommer inte att arrestera folk på gatan mitt på ljusan dag utan söka upp dem i deras hem eller på deras arbetsplatser, bortanför allmänhetens ögon. Det gör att utvisningarna kommer kunna fortsätta i oförminskad styrka men att protesterna sannolikt kommer minska i intensitet.
Vad de senaste veckorna har visat klart och tydligt är att det är väldigt många amerikaner som inte ställer upp på Trumps deportationspolitik. Redan före mordet på Alex Pretti var en majoritet av amerikanerna emot Ice. I Minneapolis har vi också sett hur tiotusentals personer har trotsat den stränga kylan för att gå ut och demonstrera, och hur kyrkorna har mobiliserat för att samla in matpaket till dem som inte vågar gå ut och hjälpt skolbarn att ta sig till och från skolan. Även många kulturpersonligheter har uttalat sig och både Bruce Springsteen och Billy Bragg har skrivit protestlåtar. En del av protesterna grundar sig i att man ser hur Ice:s våld inte bara drabbar papperslösa migranter utan också människor som har bott hela sina liv i USA.
Även om dimensionerna förstås är helt annorlunda kan man jämföra med Reva – den kritiserade insatsen där den svenska polisen skulle gripa papperslösa, men enligt många ägnade sig åt rasprofilering, det vill säga, de grep personer som inte såg svenska ut. I USA har Ice-polisen till exempel med dragna vapen handfängslat och släpat ut en man som knappt var klädd i kylan. Mannen var från Laos men hade amerikanskt medborgarskap sedan 1991. Även medlemmar av USA:s urbefolkning har blivit arresterade utan någon synbar orsak, trots att de – mer än några andra – måste sägas höra hemma i USA.
Att polisen ägnar sig åt den här typen av rasism är förstås förkastligt. Men det är viktigt att komma ihåg att bara för att en person inte har medborgarskap blir inte de här brutala arbetsmetoderna mer acceptabla. Att med våld arrestera människor som inte gjort sig skyldiga till något annat brott än att söka trygghet, för sig själva och sin familj, måste alltid förkastas. Juridisk status borde inte spela någon roll.
Även om Ice:s gripanden nu inte kommer att ske lika öppet hoppas och tror jag att de senaste veckornas händelser ändå har väckt en insikt hos många. Att det våld som i dag drabbar min granne nästa vecka lika gärna kan drabba mig. Att i ett samhälle där fascismens lagar råder går ingen säker som inte ser ut och uppträder så som ledarna vill, och att vi därför måste fortsätta att göra motstånd. Som Billy Bragg sjunger i sin nyskrivna låt City of heroes:
When they came for the immigrants
I got in their face
When they came for the refugees
I got in their face
When they came for the five-year-olds
I got in their face
When they came to my neighbourhood
I just got in their face
Solidariteten som visar sig i utsatta situationer.
Ice.
