Silas Aliki: ”Regeringens förslag är rena diktaturlagstiftningen”

”Det finns regler som alla måste följa. En regel kan förändras utan att han, lillasystern eller mamman får veta det. Det är pappan som bestämmer vilka regler som finns.” Så lyder början på ett av de första kapitlen i Silas Alikis roman Reglerna som nu släpps. ”Han” i romanen är Ette – en pojke som vissa betraktar som en flicka. För att fly från reglerna söker Ette sin tillflykt i en fantasiskog där han kan vara sig själv. Men den handlar också om hur Ette kämpar för att skydda sin lillasyster från våldet i hemmet och hur de båda till slut bestämmer sig för att fly.

Det är en roman som på många sätt kretsar kring våld – samhällets strukturella våld men också våld mellan enskilda och Silas hoppas också att den ska inspirera till samtal om hur våld kan se ut. 

Identifierar sig som queera

Silas Aliki är tydlig med att det inte alls är någon självbiografisk bok men att det ändå finns vissa likheter mellan Ette i romanen och Silas egen uppväxt. Dels att de båda identifierar sig som queera, men också i en delvis liknande syn på vuxenvärlden. 

– Vi är lika, jag och han, i det att vi båda tyckte det var väldigt svårt att vara ett barn. Att man var så omyndigförklarad och kontrollerad hela tiden och att man kunde bli bestämd över på ett sätt som vuxna skulle protestera mot direkt, och bara förväntades finna sig i det. Han gör ju väldigt mycket uppror mot det på olika sätt, samtidigt som han också finner sig i det för att han annars riskerar att bli utsatt för saker, berättar Silas Aliki.

Med tanke på att Silas Aliki redan tidigt i livet hade svårt för auktoriteter och att bli kontrollerad kan det verka förvånande att den* har en bakgrund som yrkesofficer. 

Militären är ju en värld som präglas mycket av just regler och hierarkier. Hur kände du inför det?

– Jag får ofta den frågan, men jag tyckte att det på många sätt var en friare miljö. I civila sammanhang finns det också jättemånga hierarkier, men man låtsas inte om dem. Det finns också en kultur av ifrågasättande och feedback inom Försvarsmakten. Hade man en välgrundad åsikt om en order till exempel så upplevde i alla fall jag att man kunde föra fram den och resonera kring om det gick att göra på något annat sätt. 

Minnen från Gaza

Att Silas Aliki kom in på den militära banan kan bero på att dess pappa jobbade som FN-soldat och att de reste runt mycket till olika militärbaser under Silas barndom. Bland annat var de i Syrien och Israel. Silas berättar om ett minne från sexårsåldern när de var i Israel och Silas pappa tog med Silas till Gaza. 

– Mitt starkaste minne därifrån är att jag sprang bort från min pappa och hamnade hemma hos en familj och fick bada med deras barn i en badbalja. Men jag minns också att han förklarade varför det var skillnad på Gaza och den delen av Israel där vi bodde. Till och med jag, som vara var sex bast, fattade att det var något som var fel.

I vuxen ålder har Silas kommit att engagera sig mycket för Gaza och palestiniernas rättigheter. Bland annat har den skrivit flera texter om folkmordet, bland annat om hur Palestina kan ses som hela världens laboratorium för testning av vapen och att det finns uppgifter om att  den teknik som använts för avlyssning i Gaza även används av Säpo. 

– Israel är ju experter på att kontrollera den så kallade inre fienden. Alltså hur gör man med oönskade befolkningar på mark som man ser som sin egen? Nu är ju Palestina ockuperat, men översatt till Sverige: hur ska vi göra med alla de människor som görs arbetslösa och som vi har gjort papperslösa? Hur ska vi kunna både exploatera och kontrollera dem? Det är Israel experter på – både hur man får majoritetsbefolkningen att samtycka till det och hur man dödar civilsamhället genom att övervaka och kontrollera och skapa den typ av samhälle som Israel är. 

Jobbat inom kriminalvården

Det politiska patoset är tydligt genom hela vårt samtal. Silas Aliki drömde redan som barn om att förändra världen, först genom att jobba som FN-soldat som sin far. 

– Men när jag gjorde värnplikten 2006 så var det mitt under brinnande Afghanistankrig. Min pappa hade till exempel jobbat i Balkan med fredsbevarande insatser. Afghanistaninsatsen var något helt annat och inte alls något som jag ville ställa upp på, så då bytte jag bana helt enkelt. 

Istället jobbade Silas en tid inom Kriminalvården och sedan som samtalsledare för unga transpersoner innan den bestämde sig för att börja läsa juridik. 

– När jag jobbade i Kriminalvården såg jag väldigt tydligt hur samhället är strukturerat. De som hamnar där är ju ofta personer som lider av missbruk, psykisk ohälsa eller kommer från fattiga förhållanden. Även när jag jobbade inom ett RFSL-projekt som handlade om att hjälpa unga transpersoner att hitta sin könsidentitet så slutade det ofta med att vi istället pratade om hemlöshet och rasism eftersom de här barnen ofta inte var välkomna i sina ursprungsfamiljer. Och de blev heller inte så väl bemötta i samhället eftersom de var trans eller inte var vita.  

Silas Aliki blir tyst en kort stund innan den fortsätter:

– Med båda de arbetena har jag sett vad samhället egentligen är, och vilka som drabbas hårdast av kapitalismen. 

Var det orättvisorna som du upplevde då som gjorde att du började läsa juridik, för att ge de här personerna någon slags upprättelse?

– Ja, delvis. Efter att jag tog examen hade jag paus ett tag och fortsatte att jobba inom kriminalvården innan jag bestämde mig för att försöka bli advokat. Jag hade förstått att advokatyrket handlar om att stå med den enskilde oavsett vad den gjort och vem den är. Det lockade mig då och det är fortfarande det som lockar mig med det här yrket. 

I slutet av 2017 grundade Silas Aliki Folkets advokatbyrå och fick ganska snart sällskap av sin kollega Joakim Lundqvist. I dag jobbar även advokaten Jasmine Qasbegi på byrån och förutom huvudkontoret i Stockholm har de även mottagningskontor i Gävle och Uppsala. 

 Ungefär samtidigt som Silas startade advokatbyrå började den också skriva på romanen som nu kommer ut. En anledning till att boken har tagit många år att skriva är att jobbet som advokat har tagit väldigt mycket tid i anspråk.

– Det fanns heller inget skäl att stressa för att bli klar med boken utan det har fått ta den tid det tagit. 

Att advokatjobbet tar mycket tid är lätt att förstå med tanke på alla de lagförslag som regeringen har sprutat ut sig under de senaste åren. I många fall har förslagen fått stark kritik från remissinstanserna och även från Lagrådet. Två av förslagen som Silas Aliki reagerat extra starkt på är förslaget om att medborgarskap ska kunna återkallas och att det ska finnas möjlighet att kriminalisera  ”deltagande i kriminella sammanslutningar”. När det gäller återkallandet av medborgarskap menar Silas att det till exempel skulle kunna drabba klimataktivister eftersom flera aktivister på senare år blivit dömda för sabotage – ett brott som enligt propositionen skulle kunna innebära att man får sitt medborgarskap återkallat.  

”Vi är inte skyddade från auktoritära tendenser”

Silas Aliki blir märkbart upprörd när den börjar prata om de nya lagförslagen. 

– Det är ju rena diktaturlagstiftningen. Det är sådant som används i Ryssland och Turkiet för att tysta politisk opposition. Och jag ser ingen anledning att de skulle komma att tillämpas på något annat sätt i Sverige. Vi är ju inte skyddade från de auktoritära tendenserna här.

Silas vänder sig även mot användningen av ordet ”kriminell”. I den så kallade vandelsutredningen som kom förra året står det att ”med begreppet kriminell avses inte alla som någon gång begått en straffbar handling, utan personer som kan betraktas som just kriminella, och som mer eller mindre har en kriminell livsstil”. 

– Med den definitionen så skulle allt ifrån församlingar till fackförbund kunna räknas som kriminella organisationer.   

Att dra tillbaka medborgarskap är väl också ett exempel på retroaktiv lagstiftning som inte är särskilt vanlig?

– Precis. Och det skapar ju jättemycket misstro mot systemet. Samhället har sagt att ”det här är ditt nu” och det finns inbyggda skydd. Om du har fått ett positivt beslut så ska det inte kunna upphävas så enkelt. 

Silas säger att man förvisso har kunnat dra tillbaka uppehållstillstånd om det har visat sig att man har ljugit om sina skyddsskäl. Men även där har det funnits ett skydd för personer som bott i Sverige i minst 15 år, varav fyra år med uppehållstillstånd. 

Hur stor sannolikhet tror du att det är att de här förslagen kommer att gå igenom?

– När Tidöavtalet kom så räknade jag med att allt skulle gå igenom. Just det här vet jag inte riktigt. Men jag har noterat att S verkar vara i viss mån positiva till att dra tillbaka medborgarskap i vissa situationer. Och är de det så kommer det ju att gå igenom. Och det här med kriminella sammanslutningar tror jag absolut kommer gå igenom. 

Får ni många samtal från personer som är oroliga för det här med att medborgarskap ska kunna återkallas?

– Ja, jättemånga. Och jag tror också att det är ett syfte med de här utspelen – att skapa stress och oro. Stressade och oroliga människor som är rädda för att minsta fel kan leda till att de förlorar sin rätt att vistas i landet blir ju också jätterädda för att organisera sig. Så på ett sätt spelar det kanske inte så stor roll om lagarna verkligen införs, för effekten att folk inte vågar säga ifrån eller göra motstånd har ju redan uppnåtts.

Juridikens begränsningar

Trots arbetet som advokat menar Silas att juridiken har många begränsningar. I en text som den skrivit tillsammans med advokatkollegan Miran Kakaee skriver de att ”när rörelser okritiskt greppar efter statens repressiva verktygslåda är risken att det snarare befäster samma maktstrukturer och system som orsakat problemen från första början”. 

Under intervjun säger Silas att idén om att man ska driva förändring genom juridiska processer istället för politiska är inspirerad av USA och att det riskerar att splittra oss.

– Juridik är en väldigt individualiserande process. Den bygger på ett litet antal klienter och en eller två processande advokater som ska driva någonting. Det är motsatsen till en folkrörelse. I bästa fall får man till ett rättsfall. Men man får inte till en delaktighet eller en organisering.

Juridiken kan enligt Silas istället vara ett sekundärt verktyg när folkrörelserna redan formulerat vad de vill och lyfter som exempel den politiska kampen för att få bort tvångssteriliseringar av transpersoner som sedan ledde till en rättsprocess där det konstaterades att tvångssteriliseringarna stred mot svensk grundlag och Europakonventionen.

– Då fanns det redan ett politiskt tryck och man insåg att staten inte kommer att ta bort det här lagstiftningsmässigt, de är inte redo, vi måste tvinga dem. I sådana situationer är juridiken ett viktigt verktyg. 

Ser sig inte som aktivist

I tidigare intervjuer har Silas Aliki återkommit till att den inte ser sig själv som en aktivist, eller att de åsikter som den står för skulle vara särskilt radikala. Snarare, menar Silas, så är det samhället som har rört sig i en alltmer auktoritär riktning så att åsikter som tidigare inte ansågs som särskilt kontroversiella i dag är det. Jag frågar vad den tror att det beror på. 

– Det har varit ett aktivt politiskt projekt från högern att krossa kollektivet, solidariteten, klasskänslan … alla de sakerna. Och tyvärr har det varit ganska framgångsrikt. Det har gjort att många i dag tänker att allt som går dåligt i mitt liv är ett individuellt misslyckande. Det är jag som inte arbetar tillräckligt hårt eller inte är tillräckligt bra.

Silas menar att det här leder till att det blir svårt att formulera en motberättelse när de flesta är upptagna med att arbeta för att få livet att gå runt. På det sättet har högerns narrativ fått stå mer eller mindre oemotsagt. 

– Jag tänker att vi behöver vända den berättelsen om vi ska kunna leva kvar på den här planeten innan den brinner upp.

Genom boken hoppas Silas få tillfälle att prata kring de här frågorna. 

– Om den här familjen i boken hade haft ett nätverk kring sig eller haft mer pengar så hade de inte varit så instängda och då kanske saker hade sett annorlunda säger den och fortsätter:

– Jag tror verkligen att vi kommer behöva en mer kollektiv omsorg, om vi ska klara av att leva i framtiden som ligger framför oss och som tyvärr ser ganska mörk ut.

Du möter dagligen människor i väldigt svåra situationer. Hur gör du för att själv hantera det?

– De första åren var det svårt, men nu går det lättare. Vi har mentorer som vi kan prata med om det som känns svårt att hantera. Men sen är det ju också så att många av de här kriserna har uppstått på grund av hur systemet, eller samhället, ser ut. Och för mig har det varit helt nödvändigt att prata om det. Att det är ett rasistiskt och kapitalistiskt system som förstör människors kroppar och själar på en massa olika sätt. Det är därför som jag så ofta försöker prata om det med andra, för att  känna att vi har en gemenskap i att vi vill att det ska vara på ett annat sätt.

*Silas Aliki föredrar pronomenet den om sig själv.