Deltar man i en manifestation i Stockholm mot amerikanska Ice:s våld mot befolkningen kommer man levande därifrån – än så länge, skriver Erik Eriksson.
DEBATT. Den 23 januari i år deltog jag i en manifestation mot den amerikanska Ice-polisen i Stockholm. Dagen efter stötte en 37-årig amerikan ihop med Ice i Minneapolis, Minnesota. Polisen ställde frågor, också till mig. En skillnad: amerikanen dog, tyvärr. Jag lever.
Arrangörerna hann aldrig söka polistillstånd, så vi gjorde som på gamle August Palms tid: tog en promenad genom stan till USA:s ambassad. Ett 25–30-tal personer, merparten med amerikansk anknytning.
Väl framme stoppades gruppen och förbjöds korsa gatan som skiljde oss från ambassaden. Vi höll upp de medhavda elektriska ljusen och våra plakat i hopp om att bli sedda. No problem! I fönstren där borta visade sig människor, spanande genom kikare.
Sedan gick det fort. Medan en miniutställning av ljus och plakat ordnades, någon läste upp en dikt av den tidigare mördade Renee Good, samt ledde en avslutande sång – Blowing in the wind – samlades en ansenlig polisstyrka på andra sidan gatan. Minst två polisbilar och en piketbuss för eventuella arresteringar.
Jag dröjde mig kvar och tog några bilder. Är vi tillbaka i det sena 1800-talets rädsla för en grupp fredliga fotgängare?! En polis ville veta vem som arrangerat. Mina svar var knapphändiga. Jag lever. Än.
