Det är något nästan poetiskt över hur högerväljare och högerideologer just nu upptäcker helheten av den politik de applåderat. Armhävningstävlingen i stramhet var jävligt kul så länge det bara var retorik. Vi andra kräktes i munnen varje gång de sa ”stram migrationspolitik” och såg Socialdemokraterna följa efter. Men sen vände det, för verkligheten har en ovana att krascha allas frid som det där badkaret med en intvålad granne som rasade genom taket i Gevaliareklamen. När 76 procent tycker att tonårsutvisningarna är fel är det inte höger mot vänster. Det är ett gemensamt ”vad fan håller ni på med?”.
Signalpolitiken har nått en punkt där konsekvenserna inte längre är diagram utan människor. Högerns stramhet är populär i abstrakt form. Den är mindre populär när den har namn, ansikte och åtta månader gamla fingrar. Då spricker retoriken. Då märks det att system inte är neutrala maskiner utan politiska konstruktioner. Och plötsligt står regeringen till höger om sin egen opinion.
Till och med i högerkantens idéproduktion börjar det knaka, och det hörs tydligast i högerdebattören Ann Heberleins ord: ”Det var inte det här jag röstade för” och hennes dom över politiken som ”kaos och vansinne”. Hon kallar det irrationellt att utvisa människor som arbetar i bristyrken och betalar skatt. Hon konstaterar att löften om att det ska löna sig att sköta sig klingar falskt när de som gjort allt rätt ändå kastas ut. Och för oss som minns när hon stod längst ner i det högerreaktionära träsket och vevade friskt för tio år sedan är det här en välkommen positionsförflyttning.
Kristdemokraternas legendariska partiledare Alf Svensson har också markerat sitt missnöje. Douglas Thor från MUF har kallat delar av politiken dumdristig. Helena Nanne i Moderaternas partistyrelse har sagt att det är orättvist att utvisa unga som gjort rätt för sig. Have in mind. Det här är inte vänsteraktivister. Det är borgerliga röster som tittar på helheten och inser vad den faktiskt innebär.
När den hårdaste publiken börjar bua och fler SD-väljare tycker att tonårsutvisningarna är fel än rätt då har migrationspolitiken blivit extrem. Det är ett kvitto från den egna väljarbasen på att något gått snett.
Det här påminner om kommunernas inställning till frivillig återvandring, och mönstret är detsamma: först väljarna som säger ifrån, sedan kommunerna som bromsar – samma signal från två håll. 138 av 290 kommuner tackade nej. Moderatstyrda kommuner som Linköping, Hjo och Lund sågade förslaget. De ville inte skicka ut välintegrerade människor som jobbar och betalar skatt.
Jag läste om en högerväljare som var förbannad över att hans tjej skulle utvisas och tänkte på en tweet som jag läste 2015: ”I never thought leopards would eat MY face”, sobs woman who voted for the Leopards Eating People’s Faces Party.
Det är en brutal formulering men den fångar något. När man röstar för hårdhet som princip och sedan upptäcker att principer inte har ansiktsigenkänning uppstår chocken. Nu får högerväljare och många av högerns ideologer se helheten av Tidöregeringens politik. Leoparden var aldrig selektiv. Den här sortens politik är inte en krypskytt, den skjuter med hagelbössa och skadar även Svensson.
Valrörelsen!
Kullgrens krig mot vegetarisk mat är så innerligt patetisk.
