Jag är i trettioårsåldern och flera av mina vänner har nyfödda barn eller småbarn hemma. När vi ses pratar vi om allt det som formar deras liv just nu: sömnbrist, föräldraledighet, de första trevande månaderna i förskolan. Ibland går vi ut i skogen tillsammans med barnen, och det händer att jag tänker på hur den barndom jag delade med mina vänner såg ut.
För oss som växte upp i en mindre bruksort var skogen, hur banalt det än må låta, den självklara platsen vi drogs till. Vi byggde kojor, satte ihop olika hinderbanor, badade i sjön, filmade korta små dramatiseringar, anordnade dansuppvisningar, lekte häst. Där fanns gott om utrymme för fantasi och lek – och det var framförallt en plats där man kunde vara ifred. En underbar plats att vara barn på.
När jag nu läser Skogsstyrelsens senaste rapport, Biologisk mångfald i skogen, slås jag framför allt av insikten att mina vänners barn troligtvis inte kommer ha samma tillgång till den skog som vi hade när vi växte upp. Egentligen är det ingen ny insikt i sig: jag har ju länge förstått att naturskogarna i Sverige håller på att försvinna. Flera av oss här på ledarsidan (inklusive jag själv) har skrivit om problemen med den svenska skogsindustrin. Men när jag går igenom rapporten, där utvecklingen redovisas på ett så systematiskt sätt, är insikten lika obestridlig som den är svår att ta in: när mina vänners barn är vuxna kan de oskyddade naturskogarna i princip vara borta.
Rapporten visar att avverkningen av skogar med höga naturvärden har ökat. Sedan 2022 ligger avverkningstakten på runt 26 000 hektar om året – ungefär hundra fotbollsplaner per dag. I Sverige finns omkring 1,2 miljoner hektar oskyddade skogar med dokumenterade eller sannolika naturvärden nedanför fjällkedjan. Fortsätter avverkningarna i nuvarande takt är de borta om ungefär 25 år.
Skogsstyrelsen beskriver förlusten som irreversibel eftersom naturskogens strukturer – gamla träd, varierade åldrar och rik död ved – inte kan återskapas genom planteringar. Man konstaterar också att Sverige redan saknar 1,56 miljoner hektar skogliga livsmiljöer för att nå en ekologisk miniminivå. Trots det fortsätter stora skogsbolag att avverka områden som myndighetens eget kartverktyg, DVIS, markerar som särskilt värdefulla – just de skogarna som Sverige inte har råd att förlora. Avverkningstakten överstiger skyddstakten, och politiska förslag går i riktning mot att underlätta avverkning snarare än att bromsa den.
David Thurfjell beskriver i boken Granskogsfolk hur djupt förankrad relationen till skogen är för många svenskar, hur skogen för många inte bara är en plats att gå igenom, utan en plats att återvända till när man behöver sammanhang, lugn eller riktning. Samtidigt styrs den faktiska skogspolitiken av skogsbolagens vinstkrav och statens egna ägarintressen. Avkastningsmålen väger tyngre än ekologiska gränser, vilket gör att även de mest värdefulla skogarna fortsätter att avverkas. Att Tidöpartierna dessutom vill göra det ännu lättare att avverka i redan utsatta skogar förstärker den utvecklingen snarare än att hejda den.
Så behöver det inte se ut. En annan riktning är fullt möjlig: politiska beslut kan prioritera samhälleliga och ekologiska värden framför kortsiktig lönsamhet och omforma statens skogsägande så att skyddet av värdefulla skogar faktiskt blir styrande. Frågan är bara när den kursändringen kommer – och hur mycket skog som finns kvar då.
Motståndet mot den nuvarande skogspolitiken.
Oansvarigt skogsbruk.
