I Sveriges radios Söndagsintervjun intervjuades nyligen rabbinen Ute Steyer – och situationen i Gaza nämndes knappt. Varför tassar man så försiktigt runt de spänningar och meningsskiljaktigheter som ryms inom judendomen? skriver Dror Feiler.
DEBATT. Det tog mig två dygn att smälta söndagsintervjun med Ute Steyer i P1.
I vanliga fall brukar Martin Wicklin inte väja för vare sig riktigt djupa eller känsliga frågor – och inte heller släppa dem i första taget. Det är just detta som brukar göra Söndagsintervjun till ett intressant program, där det mänskligt komplexa på ett engagerande sätt blir belyst.
Vad var det då som gjorde att det kändes så slätstruket den här gången?
Trots några tappra försök från Wicklin – varav ett gällde situationen i Gaza – undveks frågan på ett häpnadsväckande konsekvent sätt i svaret. Gaza omvandlades till en fråga om Israel och dess offer och lidande. De andra – palestinierna – förblev en blind fläck, inte värda att spilla ett enda ord på, bortsett från ett korthugget fyraordssvar när Wicklin försöker närma sig det brännande genom att fråga:
”Är det svårt att inte drabbas av det som pågått i Gaza, som människa?”
”Som människa, ja. Absolut”, svarar rabbinen.
Tiotusentals oskyldiga offer och ett fortsatt ofattbart stort civilt lidande i Gaza berördes inte med ett ord. I stället valde rabbinen att nämna Hamas – som om detta magiska ord i ett trollslag suddar ut allt det andra: siffror, död, lemlästning, folkfördrivning och svält bland civila.
Självklart kan ingen begära att en rabbin ska hållas ansvarig för Israels krig. Men att så konsekvent avstå från all beröring efter en så konkret formulerad fråga borde ha fått Wicklin att reagera – med all respekt – och beröra dilemmat för en rabbin när en stat som definierar sig i etnisk-religiösa termer utövar systematiskt våld mot en instängd civilbefolkning, och dessutom gör det i alla judars namn. Ur ett allmänmänskligt moraliskt och etiskt perspektiv hade intervjun då kunnat nå det djup denna brännande fråga förtjänar: hur en religiös företrädare ser på och förhåller sig till detta ofattbart stora mänskliga lidande.
Men att väja vid första bästa hinder är vid det här laget ett välbekant mönster. Precis så förutsägbart som man kunde befara rör sig intervjun försiktigt fram på garanterat säkrad mark. Journalistikens uppgift i en sådan situation borde var att ställa moraliska, politiska och teologiska frågor till religiösa företrädare. I stället ser vi åter samma tecken på hur svensk offentlighet – med en närmast panisk försiktighet – tassar runt de spänningar och meningsskiljaktigheter som ryms inom judendomen och inom judiska församlingar, organisationer och deras företrädare, trots att det blivit alltmer uppenbart att det inte råder fullständig konsensus inom judiska grupper, vilket ofta förespeglas.
Frågor som: Hur är det att verka i en församling vars offentliga röst – genom Aron Verständig – konsekvent legitimerar den israeliska statsmaktens folkrättsbrott? Hur förenas detta med den diasporajudiska traditionens historiska skepsis mot etnonationalism och statlig suveränitet? De frågorna ställdes inte.
Judendomen formades i exil: etik utan armé, lag utan territorium, ansvar utan våldsmonopol. Staten var något man levde under – inte något man helgade. I dag har detta i stor utsträckning inverterats. Sionismen har blivit normativ ideologisk teologi. Militär dominans tolkas som existentiell nödvändighet. Ockupation kallas självförsvar. Folkrättsbrott blir ”komplexitet”. Inga ord om sorg eller förtvivlan. Ingen tydlig moralisk position eller reflektion – bara en knapp bekräftelse.
Steyers utbildning vid Jewish Theological seminary – en miljö där liberal retorik ofta samexisterar med lojalitet till israelisk statsmakt – borde ha varit central i samtalet. Hur ser hon på konflikten mellan diasporans universella etik och en etnonationalistisk statslogik? Hur förhåller hon sig till att judiska institutioner i Europa ofta fungerar som ideologiska förlängningar av israelisk politik?
Istället fick vi höra om fjällvandringar.
Det handlar inte om hennes privata åsikter, utan om ansvar i hennes offentliga och andliga roll. I praktiken har svenska judiska församlingar låtit sionismen prägla sin hållning i sådan grad att staten Israel inte längre behandlas som ett politiskt projekt bland andra, utan som en kvasisakral realitet bortom kritik.
Detta är inte en slump. I Sverige råder en stor ängslighet kring att ifrågasätta judiska institutioners moraliska ställningstaganden i frågor som rör Israels krigsföring och folkrättsbrott, och kritik mot detta misstänkliggörs snabbt.
Att undanta judiska andliga ledare och institutioner från kritisk granskning isolerar dem från demokratin och förnekar den judiska traditionens historia av intern debatt, moralisk prövning och motstånd mot maktens övergrepp.
När Steyer säger att judar som inte ”satansförklarar Israel” riskerar angrepp blottläggs dessutom ett djupare problem: svensk offentlighet klarar inte längre att hålla isär judisk identitet och israelisk statspolitik – både därför att Israel och judiska organisationer internationellt bidrar till sammanblandningen, och därför att svenska institutioner underlåter att göra den nödvändiga åtskillnaden.
Summeringen är enkel: public service ställer inga frågor om ockupation, kollektiv bestraffning eller asymmetriskt våld. Inga frågor om moral, etik och det ansvar en andlig ledare har inför sin församling. Istället får vi höra om vandringar och livsval.
