3 miljoner hushåll i Sverige odlar ätbara grödor, men fritidsodlarna får sällan det erkännande de förtjänar. Genom att inkludera fritidsodlarna i beredskapsplaneringen kan Sveriges motståndskraft stärkas, skriver riksdagsledamöterna Rebecka Le Moine och Ulf Holm (MP).
DEBATT. Fröet är den första länken i hela livsmedelskedjan. Utan fröer och utsäde finns ingen produktion, oavsett hur mycket mark, kunskap, engagemang eller arbetskraft som står till förfogande. Ändå är Sveriges beroende av importerade fröer omfattande, särskilt inom grönsaksodlingen. Detta innebär en enorm sårbarhet. Vid störningar i handel, transporter eller internationella relationer riskerar tillgången till utsäde att snabbt begränsas. I ett sådant läge räcker det inte med att vilja öka produktionen, då förutsättningarna saknas från början.
Denna sårbarhet förstärks av utvecklingen på den globala frömarknaden, där ett fåtal aktörer dominerar och som har gjort icke-reproducerbara hybridsorter till norm. Dessa fröer, F1-hybrider, fungerar i praktiken som ”engångsfröer” i odlingssystemet, eftersom odlare behöver köpa nya fröer varje säsong för att få samma resultat. Kontrollen förskjuts, från bonden, från Sverige, till ett fåtal multinationella företag.
Det leder också till minskning av den genetiska mångfalden i det som odlas. Just denna mångfald är avgörande för motståndskraft. Ett system som bygger på genetisk variation har större förmåga att klara extremväder, sjukdomar och förändrade odlingsförhållanden. Ett ensidigt system kan vara effektivt när allt funkar perfekt och det råder fred. Men vi behöver ett livsmedelssystem som står sig även i en krissituation eller i värsta fall krig.
Här framträder fritidsodlingen som en strategisk resurs på ett sätt som sällan erkänns.
I dag odlar mer än 3 miljoner hushåll ätbara grödor i Sverige. Sammantaget är det inte en marginell verksamhet, utan en omfattande och spridd produktion som i många hushåll kan stå för en betydande del av konsumtionen av vissa grönsaker och grödor. Trots detta saknas fritidsodlingen nästan helt i den nationella beredskapsplaneringen. Det är anmärkningsvärt, eftersom just denna typ av decentraliserad produktion har egenskaper som är avgörande i kris: den är flexibel, kräver begränsade externa insatsvaror och kan snabbt skalas upp genom kunskap och engagemang som redan finns i samhället.
I många fritidsodlingar används och bevaras gamla sorter som är anpassade under lång tid till att växa just här. Det handlar inte bara om att producera mer, utan om att säkerställa att produktionen kan upprätthållas under förändrade och försämrade förhållanden. I detta ingår att minska beroendet av importerade fröer, att öka den inhemska produktionen, att få till en fröberedskap och stödja de aktörer som redan bidrar; fritidsodlarna. Redan idag finns goda initiativ som fröbibliotek och levande fröbanker, och detta arbete måste uppmuntras och utvecklas.
Genom att inkludera fritidsodling i beredskapsplaneringen, stärka civilsamhället och kunskapsöverföring om odling och fröhantering samt skapa förutsättningar för småskalig fröproduktion kan Sveriges motståndskraft stärkas. Det är en kostnadseffektiv åtgärd som bygger på redan existerande strukturer och engagemang.
I en tid där sårbarheter i globala system blir allt tydligare behöver vi uppmuntra livsmedelsberedskap att växa fram underifrån.
