Det var då inte lätt att bli gubbe när klockan slår 2026. Hur i hela friden ska man veta vad av alla fnysningar och stön, av hela den här känslan av att allt är helt uppåt väggarna galet, som är en välgrundad analys av världsläget och vad som är ett ålderstecken?
Hur vet man att det faktiskt inte var bättre förr?
Då. I Mello 2002. När Brandsta City Släckers var det galnaste som den tävlingen kunde komma på.
Då. I februari 2003. När demonstrationer ringlade över hela landet, och den största någonsin i vår historia skanderade längs Stockholms gator: Nej till Krig! Då när det var självklart att kunna hoppas något bättre för irakierna än Saddam Husseins brutala styre, och samtidigt inte tro att det var möjligt att få till det genom lögner och bomber från Vita Huset.
Då. I naivitetens tidiga 00-tal. När de flesta av oss tänkte det här med ny teknik var något spännande – inte något potentiellt civilisationsfarligt. Och de amerikanska IT-bolagens miljardärer representerade nördarnas revansch – inte oligarkernas maktövertagande.
Då. I Kalle Anka-året 2007. När Mattias Karlsson blev känd för de breda folklagren genom sina funderingar över om Zlatan egentligen var svensk. Och alla förstod hur galet det är när makten försöker välja sitt folk.
Då. I klimatåret 2009. När politikernas misslyckande i Köpenhamn blev vanligt folks jädrar anamma. Om de vägrar ta ansvar så ska vi göra det. Kraften i omställningen blev så stark att det ledde fram till det Parisavtal som nu delar världens regeringar i de som öppet struntar i det, och de som glömt bort det.
Då. I valrörelsen 2010. När det lustigaste med Liberalerna var deras upptagenhet av kepsar inomhus.
Då. I Pisa-chocken 2014. När ingen tänkte: ja, men det där drabbar ju mest andra ungar. Alla förstod att ett land bara blir starkt om varje barn rustas till att bli den bästa vuxen hon kan vara.
Då. I det skrämmande 2016. När sociala medier gjorde barn rädda för clowner. Nu gör nyheterna alla rädda för världskrig.
Då. I allsvenskan 2018. När Johansson fick komma hem.
Då. I januariavtalets 2019. När regeringskansliets tjänstepersoner satt och vände och vred på regler för strandskydd och skolformer för barn med intellektuella funktionshinder. Säga vad man vill om det avtalet, det tvingade ingen byråkrat att fundera över hur man avvisar ett spädbarn eller om trettonåringar ska få ta med nallebjörnar in i cellen.
Då. I den sista natten innan Tidöregeringen presenterades 2022. Den allra sista gången Romina Pourmokhtari kunde kalla sig själv antirasist, innan hon strök detsamma ur sin Twitter-bio för att bli minister.
Suck och stön.
Men så. En ganska stor demonstration ändå. Med de avvisningshotade tonåringar som fått människor att fatta vad regeringens politik egentligen går ut på. Som ropar att den som flyr har inget val, och att ingen människa är illegal – så högt att det överröstar NMR och får SD att svaja.
Visst kan jag bli en surgubbe. Men än ett tag vill jag vara övertygad om att det bästa, det har ännu inte hänt.
