Prenumerera

Logga in

Glöd · Under ytan

Vårt förakt för svaghet

Två män i snö utanför ett hus.

Fascistoida idéer går lösa igen, och vi behöver parera dem, skriver Annika Lillemets. Som läsning föreslår hon Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad, som analyserar ”den generella nazismens” normer och värderingar.

”Det finns många som inte vet att de är fascister, men som kommer att upptäcka det när tiden är inne.” Så svarar amerikanen Robert Jordan, som anslutit sig till kampen mot fascismen under inbördeskriget i Spanien på 1930-talet, på frågan om det finns fascister även i hans land, i Hemingways roman Klockan klämtar för dig. 

Och nu är tiden inne – igen. Jordans svar på följdfrågan om hur fascisterna kan bekämpas är värt att ta fasta på: ”Vi kan inte oskadliggöra dem. Men vi kan upplysa folket så att man lär sig frukta fascismen och känna igen den där den visar sig och bekämpa den.”

Chans att parera

Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet kan vara till nytta i detta upplysningsarbete. Ofstad, som var professor i praktisk filosofi, gör en grundlig analys av nazismens normer och värderingar. Han skiljer på ”tysk nazism” som praktiserades av i Nazityskland och ”generell nazism”.  

Den senare utgörs av ideologins centrala värderingar. Själva kärnan är föraktet för svaghet. Den starke ska härska över den svage. De individer eller stater som lyckas slå sig fram ska dominera andra. ”Vinnare” beundras, ”förlorare” föraktas. Detta uppfanns inte av Hitler och försvann inte heller med Nazityskland. Militarism, aggressiv nationalism, toxisk maskulinitet, underkastelse under starka ledare, dyrkan av ungdom och hälsa – fascismen är åter på frammarsch. Den sedan snart ett halvsekel rådande nyliberala ordningen med fokus på hård konkurrens, iskall individualism och utpräglat förakt för svaghet har varit en bördig jordmån för den. Den nygamla fascismens mest skräniga former går inte att missta sig på. Trump och hans anhängare försöker inte dölja sina rätta ansikten. 

Utmaningen ligger i att se tendenserna i vårt eget samhälle och i oss själva, som Ofstad uppmanar till. På det viset har vi en chans att parera en farlig utveckling.

Vi och dom

För bara några år sedan hade det varit otänkbart för en ledande svensk politiker att uttala sig som civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin. I en intervju i Aftonbladet säger han ”Det finns ett ’de’ som inte bör vara en del av vårt ’vi’, och det är de som tar till våld, besinningslöst våld mot oskyldiga människor. De borde inte vara i Sverige, de borde inte ha en plats i samhället …”. 

Men dubbelmoralen blev uppenbar när regeringen slätade över att hans regeringskollega Johan Forssells son var aktiv i en nazistisk organisation. En rad repressiva lagar och åtgärder riktade mot invandrare har gjort livet svårt och osäkert för en stor del av Sveriges befolkning. Och hetsen och hatretoriken från landets politiska styre uppmuntrar våldsamma högerextremister att ge sig på människor de ogillar. 

”Vi och dom”-tänk är första steget i avhumanisering, en livsfarlig process och nödvändig grund i militär träning. För att kunna döda andra måste de allra flesta drillas att inte se sina offer som människor. Utstuderat verbalt hat var första steget mot industriellt organiserade massmord i Nazityskland. Verbalt våld leder till fysiskt våld. Men våldet kan också vara ekonomiskt och administrativt.

Sig själva att skylla

Ett obehagligt exempel är det statligt utförda och sanktionerade våldet mot arbetslösa och sjuka i Sverige. Politiker av alla färger hamrar in budskapet att den som råkar bli sjuk eller arbetslös lever i ”utanförskap” och är ”bidragsberoende”. Genom medvetet nedsättande och felaktiga ordval väcker och utnyttjar de styrande människors latenta förakt för svaghet. Socialförsäkringar är ju försäkringar, inte bidrag, och alla behöver någon gång i livet stöd. Arbetslösa och sjuka beskylls för att vara lata och inte ha ansträngt sig tillräckligt för att bli ”anställningsbara”. Många som ännu är friska och har jobb misstänker nog innerst inne att de drabbade ofta har sig själva att skylla. Och de styrande kan utan större protester fortsätta att försämra villkoren så livet blir omöjligt för allt fler som inte får den hjälp de har rätt till. 

”Arbetslinjen” har länge varit ett disciplineringsinstrument. Magnus Västerbro skriver i sin bok Svälten – Hungeråren som formade Sverige om överhetens hårda attityd mot dem som drabbades av under missväxtåren 1867–1869. Bara de som ”förtjänade” det kunde komma ifråga för att få hjälp. Ibland kopplades den till omänskliga villkor. Svältande människor skulle gräva diken för att på nåder få lite att äta. Men även många i befolkningen i stort saknade medkänsla. Attityden lever vidare. När hundratusentals lever i fattigdom i ett rikt land har de styrande och de som röstat fram dem valt att det ska vara så.

Rubbad maktordning

För drygt tio år sedan gjordes ett försök där 100 långtidssjukskrivna med psykisk ohälsa i Blekinge fick 500 kronor varje månad under nio månader utöver sin vanliga ersättning på existensminimum, utan krav på motprestation eller redovisning. Detta ledde till att de mådde påtagligt bättre och behövde mycket mindre vård och medicin.

Hittills har ingen kommun eller region visat intresse för upplägget trots att det skulle kunna spara mycket pengar och lidande. Istället har de långtidssjukskrivna gjorts ännu fattigare, nu senast med höjt högkostnadsskydd för mediciner. Men hur ska någon som lever med ständig oro för att pengarna inte räcker kunna bli friskare? Beslutsfattarnas ointresse är varken humant eller ekonomiskt rationellt. Handlar det om att maktordningen rubbas när utsatta och utfattiga människor blir mindre fattiga och därmed får kraft och reell möjlighet att förbättra sina liv?

Räta på ryggen

Det är dags att analysera oss själva och samhället i Ofstads anda. Det räcker inte att knyta näven i byxfickan om fascismen ska synliggöras och bekämpas. En politisk ledning kan bara styra med de styrdas uttalade eller tysta stöd. Fredsforskaren Göran Holmqvist påpekar i DN att enligt opinionsundersökningar av bland andra SOM-institutet och Eurobarometern vill en majoritet av svenskarna ha mer ansvarstagande och generös politik i klimat-, migrations- och biståndsfrågor men får inte genomslag i politiken. 

Några har redan höjt rösten, som de kommuner som vägrar övertala sina invånare att lämna landet och sjukvårdspersonal som står upp för utvisningshotade kollegor. Ju fler som följer efter, desto hårdare blir pressen på fega politiska partier att våga räta på ryggen och slå tillbaka mot fascismen innan det gått för långt.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Till Syre >>
Till Syre >>
Till Syre >>
Till Syre >>