Vården misslyckas med sitt uppdrag att förebygga sjukdom, skriver Khalid Kashwa. Patienter som inte själva hittar det stöd de behöver går ofta länge med sjukdomar, som har blivit värre när de väl får vård.
DEBATT. Varje arbetsdag möter jag patienter med obesitas, högt blodtryck och typ 2-diabetes. Många har levt i åratal med tilltagande symptom innan de söker vård. Inte för att de saknar motivation, utan för att ingen har fångat upp riskerna i tid.
Det är lätt att tala om livsstilsförändringar. Svårare är att erkänna att vårt vårdsystem ofta kommer in för sent.
I den kliniska vardagen ser jag ett tydligt mönster: patienter med goda resurser hittar ofta stöd tidigt – genom privata alternativ, träningsupplägg eller egen kunskap. Patienter med mindre marginaler möter vården först när sjukdomen redan är etablerad och behandlingen blivit livslång. Det är ingen slump. Det är ett systemfel.
Svensk sjukvård är fortfarande organiserad för att behandla sjukdom, inte för att systematiskt förebygga den. Riskfaktorer som gradvis viktuppgång, stigande blodtryck eller försämrade blodsockervärden passerar ofta obemärkta tills konsekvenserna blir tydliga – för individen och för samhället.
Som läkare möter jag dagligen konsekvenserna: unga människor med metabol sjukdom, patienter som skuldbelägger sig själva och äldre som önskar att någon hade reagerat tidigare. Det handlar inte om brist på ansvarstagande hos individen. Det handlar om brist på struktur i vården.
Prevention är därför inte ett individuellt livsstilsprojekt. Det är en jämlikhetsfråga.
Internationella jämförelser visar att Sverige fortfarande har goda hälsoutfall. Samtidigt ökar skillnaderna i sjukdomsbörda mellan olika grupper. Kroniska sjukdomar koncentreras allt tydligare till socioekonomiskt utsatta områden. Det är ett tecken på att vi misslyckas med vårt förebyggande uppdrag.
Ett hållbart sjukvårdssystem måste:
• identifiera risk tidigt i primärvården
• prioritera kontinuitet och relation
• ge utrymme för strukturerad uppföljning
• och avsätta resurser för prevention, inte bara behandling.
Att förebygga kronisk sjukdom sparar lidande, men också stora samhällskostnader. Framför allt minskar det ojämlikheten i hälsa – vilket borde vara ett kärnvärde i ett hållbart samhälle.
Prevention är inte moral. Det är solidaritet i praktiken.
