En skog som brunnit hyser betydligt mer mångfald än skogar som huggits. Glappet växer också med tiden. Det enligt en ny studie i Journal of ecology.
– Skogsbrukscyklerna gör att artrikedomen i de huggna skogarna aldrig kommer komma ikapp, säger doktoranden Vincent Buness vid SLU i en kommentar.
I takt med att en skog som brunnit blir allt äldre, blir också svamparna fler. Ju äldre skogen blir – desto större blir också skillnaden i svampmångfald jämfört med en skog som föryngrats genom att den huggits ned. Förklaringen, enligt ett pressmeddelande från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, finns i skogens struktur och i tiden.
”Många sällsynta svampar är beroende av grov död ved som fått brytas ner mycket långsamt. I norra Sverige kan det ta flera hundra år innan ett träd når det sista stadiet av nedbrytning”.
Vincent Buness, doktorand vid SLU, förklarar att vissa arter kräver träd som först levt i hundratals år och blivit stående död ved en lång period innan de fallit till marken och börjat brytas ned.
– Några svampar påträffar vi först när sådana träd nått ett väldigt sent nedbrytningsstadium.
Olyckligtvis är dessa miljöer mycket sällsynta. Bland studiens alla 36 skogar hittade forskarna bara tretton stora stockar som matchar den beskrivningen. Men bränder kan skapa miljöerna. Då skadas träd av olika åldrar, vilket ger en blandning av stående och liggande död ved, och kan på så sätt bli ”första länken i en lång kedja av livsmiljöer över tid, där svampar kan etablera sig i takt med att veden mognar, skriver SLU.
”I brukade skogar uteblir denna utveckling. Gallring, rensning och avverkning gör att den döda veden blir för gles och likartad för svamparna”.
