Naturbruksskolor är med och skapar normer för hur vi ser på ickemänskliga djur. Ändå är det svårt att få några svar när man ställer frågor om detta skriver Johanna Månsson.
DEBATT. Det är lätt att få svar från naturbruksskolor – så länge frågorna handlar om deras djurstall eller elevernas framtida jobb. Men när frågan gäller skolornas roll i att forma normer kring avel och användning av ickemänskliga djur (”djur” framöver) blir det betydligt svårare att få svar. Tystnaden säger mer än svaren.
I dag utgör vilda däggdjur bara en liten del av den globala däggdjursbiomassan. Majoriteten består av människor och framavlade tamdjur. Mot den bakgrunden blir naturbruksutbildningarnas roll större än bara yrkesförberedande: de är en del av det system som formar hur vi ser på andra djur.
När elever lär sig hantera och arbeta med djur som genom selektiv avel formats för mjölk, ägg, ull eller kött, reproduceras samtidigt en norm: vissa djurslag finns till för människans användning.
Just därför ställde jag nyligen till flera svenska naturbruksgymnasier frågan hur de ser på sin roll i ett större samhällsperspektiv när det gäller avel och hantering av tamdjur.
De svar som kom följde ett återkommande mönster. Vissa betonade att verksamheten bedrivs i utbildningssyfte, andra hänvisade till lagstiftning och nationella styrdokument. Men det var inte det som efterfrågades. Att hänvisa till regelverk är enkelt. Att resonera om de normer man själv är med och formar är betydligt svårare. Och några valde också att inte återkoppla alls.
Hur diskuteras det faktum att merparten av världens däggdjursmassa består av människor och framavlade djur? Hur problematiseras avel, produktion och människans dominans över andra arter i undervisningen?
Det mest anmärkningsvärda var inte oenighet, utan hur snabbt dialogen tog slut när frågorna blev mer principiella – om ansvar, normer och samhällsperspektiv.
Naturbruksskolor är inte bara utbildningsinstitutioner – de är normskapare som formar vad som framstår som självklart i människans syn på andra djur. De borde kunna stå för och öppet diskutera de etiska konsekvenserna av sin verksamhet. Om utbildningen vill ge elever verktyg att förstå komplexa frågor om djur, natur och samhälle, måste även de mest grundläggande frågorna våga ställas – och besvaras.
Annars fortsätter lammen, tuppkycklingarna, kultingarna, kalvarna och alla andra djurbäbisar att tystna – med blod på våra händer.
Och om något naturbruksgymnasium råkar läsa detta: hör gärna av er med era reflektioner – jag lovar, inga prov och ingen bedömning, trots att obekväma frågor tidigare lämnats obesvarade.
