Om du googlar på nyheter om juridik och AI så har den första träffen rubriken ”Kommer AI göra domarna överflödiga?”. Den andra beskriver hur en jurist från en stor byrå fått sänkt arvode efter att ha försökt fakturera ett mål, där en av inlagorna från byrån innehöll referenser till fyra domslut från Högsta domstolen och en lagparagraf som alla hade en sak gemensamt: de är fabulerade.
Kanske ger den här andra nyheten ett rätt tydligt svar på frågan i den första nyhetens rubrik.
Alla bär numera på en berättelse om hur de mött den AI-genererade dumheten. Och har du inte en sådan berättelse beror det bara på att du blivit lurad.
En vän till mig fick lagen läst av självaste Polisen i en mailväxling, bara för att upptäcka att den lagparagraf som refererades till handlade om någonting helt annat. Själv såg jag under sommarens tågluff lite förvånat fram emot en kul punkkonsert i en sömning liten italiensk by där vi stannat. Det hela var bara en AI-hallis, formad för att pleasa mig av en chatbot som vet vad jag brukar gilla för musik. Punkkonserten var i själva verket en katolsk morgonprocession för de skeppsbrutnas helgon.
Som lärare hanterar jag ständigt större eller mindre fel som beror på att mina studerande litat till techoligarkernas monsterskapelser. Då arbetar jag ändå i en liten undanskymd del av skolvärlden där vi egentligen inte är så intresserade av slutresultatet, utan behöver se själva processen dit – det gemensamma lärandet och växandet – för att kunna göra en vettig bedömning.
Och vi har bara börjat äta ur detta dumhetens ymnighetshorn. Än så länge har AI-modellerna kunnat glufsa i sig av det mänskligt skapade. Men nu svämmas nätet redan över av sådant som från första början genererats av en maskin. När nästa maskin tar vid och försöker formulera svar utifrån det som den förra maskinen gjort utifrån det en annan maskin gjort så blir det hela ett slags Terminator-Robocop-visklek, lite dummare och lite sämre för varje uppföljare.
Snart har vi tema ekonomi på min skola. Då är det tänkt att vi ska lära oss om olika ekonomiska modeller, och tittar jag i läroboken står där att vi lever i en marknadsekonomi. En sådan definieras, enligt såväl ChatGPT som Nationalencyklopedin, bland annat av att priser sätts av utbud och efterfrågan – att saker kostar det någon är beredd att betala. Det ska innebära att ett företag kan investera i idéer som de tror skapar något människor vill betala för. Om människor sedan inte betalar så går företaget i konkurs och investeringen är förlorad.
Så långt teorin. Men alla som vet något vet att den inte längre är giltig. Fördelningen av tillväxten till några få enormt förmögna, som nu ägnar sina dagar åt att besvärja sina pengaberg att växa ännu lite mer, gör att inget längre handlar om svarta siffror på sista raden. Allt är spekulation.
De superrikas guldsot har satt marknadsekonomin ur spel. Istället för att använda sina pengar till något vettigt och verkligt utvecklande – jag vet inte, utrota fattigdomen eller se till att barn får gå i skolan – går det allra mesta in i pyramidspelet vi låtsas är investeringar. Eftersom det hela bara är en lek så stiger värdet på bolagen, och summorna bredvid de rikas fejor i Forbes magasin kan bli alltmer astronomiska utan att något verkligt värde faktiskt skapats.
AI-företagen producerar inte bara alltmer skräp, de gör det till enorma verkliga kostnader – energiförbrukning och råvaror till datorcenter som gröper ur den allt tunnare jordskorpan – och kräver att bli matade med enorma skedar av biljonärernas pengar, vars förmögenheter ändå växer med hjälp av detta påhittade framtida värde.
Marknadsekonomi, pyttsan.
Man kan ju bara hoppas att när AI-företagen kraschar så drar de med sig hela det system som hittepå-rikedomen skapat i fallet, och att det lämnar utrymme till att bygga något sannare.
Modiga människor i Iran som står upp för sin rätt till liv och frihet.
Att den här regeringen försöker fortsätta avvisa människor till samma skräckvälde.
Och ett extra minus: En värld där valen reduceras till en blodtörstig mulladiktatur och hopp om angrepp utifrån.
