Den israeliska regeringens politik genomsyras av en ideologi som bygger på judisk överhöghet och i förlängningen etnisk rensning, skriver Dror Feiler. Mediernas rädsla för att tala klarspråk om det riskerar att leda till att folkrättsbrott normaliseras.
DEBATT. Vilka svenska politiker eller ledande debattörer – utöver en handfull undantag – skulle i dag våga säga detta högt?
Att den ideologi om judisk överhöghet som nu genomsyrar Israels regerings politik och praktik har slående likheter med nazismens rasteori. Att varningarna från filosofen och religionsvetaren Yeshayahu Leibowitz – uttalade redan efter 1967 års krig, i direkt anslutning till ockupationen av Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem – om att ockupationen skulle leda till moralisk bestialisering och risken att själv bli ”judeonazister”, inte var provokativa överdrifter utan en kliniskt exakt diagnos.
Jag och andra har sagt detta i årtionden, ofta i total motvind. Skillnaden i dag är inte analysen – utan avsändaren. Orden kommer nu inifrån Israel självt: från Moshe Ya’alon, tidigare IDF:s överbefälhavare och Israels försvarsminister. Alltså från ockupationens och våldsmaskineriets absoluta centrum. Från en person som inte står vid sidan av och moraliserar, utan som varit en del av systemet och i efterhand konstaterar: Leibowitz hade rätt. Jag hade fel.
Den typen av röster – som talar klarspråk och inte i omskrivningar – är nästan helt frånvarande i svensk offentlighet. Här dominerar ett språk som talar om ”övervåld”, ”tragiska omständigheter” och ”en svår konflikt”, samtidigt som man systematiskt undviker att nämna det som faktiskt driver politiken: ideologin. För detta handlar inte om enskilda regeringar eller olyckliga beslut. Det handlar om sionismen i dess statsbärande form – en judisk överhöghetsideologi byggd på hierarki, etnisk exklusivitet och ett permanent undantagstillstånd.
I Sverige reduceras verkligheten till diplomatiska klichéer om ”båda sidor”. Den koloniala logiken, den juridiska särbehandlingen och den institutionaliserade diskrimineringen undviks konsekvent – och kallas alltför sällan vid sitt rätta namn: apartheid.
Så vad är det egentligen som så få vågar säga?
Att en stat kan utvecklas till ett laboratorium för förtryck. Att militär ockupation, rättslig ojämlikhet och systematisk avhumanisering av en hel befolkning inte är tillfälliga avvikelser, utan systembärande principer. Att Israels militära och administrativa åtgärder i dag inte längre primärt handlar om säkerhet, utan om överhöghet – och ytterst om etnisk rensning.
När svenska politiker, opinionsbildare och ledarsidor tiger eller gömmer sig bakom försiktiga och suddiga formuleringar, bidrar de aktivt till normaliseringen av folkrättsbrott. De urholkar språket tills folkrätt blir en åsikt och apartheid en ”kontroversiell term”. Samtidigt stämplas varje försök att tala klarspråk som antisemitism eller ”polarisering”.
Det verkligt radikala i Ya’alons och Leibowitz ord är inte jämförelsen med nazismen. Det radikala är självanklagelsen: insikten om att ockupation korrumperar, att makt förvrider, att ett samhälle kan förlora sitt moraliska orienteringssinne – steg för steg, medan omvärlden väljer att titta bort.
I Sverige saknas nästan helt denna typ av intellektuell uppgörelse. Här finns indignation, men sällan konsekvent analys. Sympati, men nästan ingen strukturkritik. Och framför allt: en påfallande brist på mod att kalla saker vid deras rätta namn.
