I en ledartext i Svenska Dagbladet resonerade Mauricio Rojas nyligen om huruvida islam är förenlig med ett sekulariserat och demokratiskt samhälle och landade enligt klassiska islamofobiska troper i nej, men att en ”tyst majoritet” muslimer ändå kan bli en del efter noggrann prövning. Det kan låta generöst. Men det han gör här är en del av en större rörelse med stor påverkan på hur det går att tala om och behandla de utpekade – muslimerna – i det offentliga rummet.
När jag försökte bemöta texten fick jag beskedet att endast personer eller organisationer som är direkt omnämnda får svara. Men Islam kan ju inte skriva en replik. Och här har vi nästa antimuslimska trop, att Islam är ett eget agerande subjekt som gör saker. Det här ger möjligheten att säga: vi menade inte just dig, samtidigt som alla muslimer hålls ansvariga.
Detta är inte bara en fråga om vilka åsikter som får yttras. Det är en strukturell fråga om vem som får delta i samtalet och på vilka villkor. När en ledarsida kan problematisera en hel religiös minoritet men avvisa repliker men hänvisning till att den inte namnger någon person eller organisation, uppstår ett demokratiskt tomrum.
Det är så stämpling fungerar. Människor placeras i kategorin “islam”, och den kategorin görs till oförenlig med modernitet och demokrati. Den som identifieras som muslim förväntas förhålla sig till misstanken i vardagen, och vi som protesterar stämplas som medbrottslingar. Eller ”woke-islamister” som en av ”forskarna” Rojas hänvisar till säger.
Men vad bygger Rojas misstanke på? En springande punkt i hans text är hans syn på “modernitet”, som han definierar som en strikt åtskillnad mellan religion och politik, där en viss form av västerländsk sekularism blir måttstocken för vad som kan anses vara legitima åsikter och trevlig politik.
Men problemet med denna måttstock är att den vilar på historielöshet. Kristendom, upplysning och sekularism har också instrumentaliserats för att legitimera slaveri, kolonialism och förtryck. Det avgörande är alltså inte livsåskådningens namn, utan att den blir argument för hur makt används.
Ändå behandlas kristendomen i Rojas text som reformerad och därför kompatibel, medan islam definieras genom sina mest auktoritära uttryck. I Rojas text blandas allt samman: diktaturer i Gulfstaterna, organisering utifrån erfarenheter av diskriminering i Europa, socialt arbete, vardagsreligiositet. Vitt skilda företeelser hamnar i samma berättelse genom att själva organiseringen som muslim görs till problemet. Kristna som organiserar sig politiskt kallas aldrig kristenister – men för muslimer konstrueras en särskild kategori där religiös identitet i sig blir misstänkt.
Den dubba måttstocken får konkreta konsekvenser för vem som tillåts tala. Vissa muslimska röster lyfts fram som “moderna”, och då verkar en förutsättning vara att de ska ha markerat avstånd till muslimsk organisering. De som som organiserar sig, försvarar eller identifierar sig med gruppen blir dock särskilt misstänkta. Legitimitet blir villkorad. Muslimer kan kanske delta i offentligheten, om de accepterar problemformuleringen och distanserar sig från den grupp de sägs tillhöra.
Detta mönster syns även i hur kunskap produceras. När Rojas hänvisar till litteratur om Muslimska brödraskapet lutar han sig mot en snäv krets debattörer i forskarhatt som också cirkulerar i muslimfientliga debattmiljöer, snarare än mot det breda forskningsfält som faktiskt studerar islam och muslimsk organisering med vetenskapliga metoder. Samma selektiva källval återkommer både i debatten och i stort sett samtliga stängningar av muslimska organisationer från svensk förvaltnings sida.
Religiös extremism som skadar människor ska kritiseras, men det kräver hederlighet. Det kräver att vi skiljer mellan maktutövning i religionens namn och människors tro, och att samma måttstock gäller alla.
Frågan är inte om islam är förenlig med modernitet. Frågan är varför muslimers organisering så konsekvent görs till problem i svensk offentlighet – och varför vissa tillåts tala medan andra förväntas tiga.
