Jag minns hur det kändes när jag blev politiskt engagerad på 1990-talet. Som tonåring i elevorganisationen började jag arbeta med frågor om elevers rättigheter och demokrati i skolan. Men det handlade också om världen utanför Sverige. Genom Operation Dagsverke organiserade vi solidaritet med människor i andra länder. Det internationella perspektivet var självklart. Vi såg människor i andra delar av världen som människor som vi, människor som vi behövde bygga en gemensam framtid tillsammans med på den här planeten.
Några år senare gick jag in i partipolitiken under en period då Sverige rörde sig mot ett mer öppet samhälle. Efter en tid med stark nynazism och rörelser som Bevara Sverige svenskt växte en kraftfull antirasistisk mobilisering fram. Partier började förstå att representation spelade roll. HBTQ-rörelsen vann viktiga rättigheter. Mycket återstod att göra, men det fanns en stark tro på att samhället kunde bli mer inkluderande.
För mig blev ett större skifte synligt efter den arabiska våren 2011. Då talades det mycket om hopp och demokrati i Mellanöstern. Kritiken mot de auktoritära regimerna var stark och organisationer i diasporan, också här i Sverige, mobiliserade för demokratisering. Under de följande åren slogs dock dessa rörelser brutalt ner i land efter land. Aktivister fängslades, rörelser förbjöds och demokratiska försök kvävdes.
Samtidigt började något förändras i den svenska offentligheten. I stället för att fortsätta uppmärksamma och stödja de rörelser som hade burit fram kraven på demokrati blev solidariteten gradvis svagare. Berättelsen om diasporans roll i demokratiseringen var tyst, och de organisationer som varit en del av förändringen började i stället betraktas med misstänksamhet. Det var märkligt att bevittna hur den politiska retoriken kunde ändras så drastiskt.
För mig blev året 2013 avgörande. Omar Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse och tvingades kort därefter lämna efter ett massivt drev. Jag minns hur det kändes som att perspektivet vände där och då. Svenska muslimer, själva en minoritet, började behandlas som om de bar ansvar för förtryck av minoriteter i sina hemländer. Flyktingar från regioner med krig anklagades för det de själva hade flytt ifrån.
Sedan dess har mycket förändrats i svensk offentlighet. Misstänkliggörandet av muslimer är nu en återkommande del av den politiska diskussionen. FN-organ har riktat ovanligt skarp kritik mot Sverige och beskrivit utvecklingen som chockerande. De pekar på rasprofilering, ökande rasism och ett krympande demokratiskt utrymme för minoriteter och protesterande grupper.
Två nya verk hjälper oss att förstå vad som håller på att hända. Antologin Muslimskt liv (Ordfront) samlar röster som beskriver hur det är att leva som muslim i Sverige i dag. Samtidigt publiceras ny forskning om islamofobi i Sverige som analyserar hur misstänkliggörande fungerar på institutionell nivå, i dagarna ett specialnummer om Sverige av tidskriften Islamophobia studies journal. Tillsammans visar de att det inte handlar om enskilda incidenter. Det handlar om strukturer. Om språk, politiska reformer och institutionella praktiker som gradvis formar villkoren för vem som uppfattas som självklar medlem i samhället.
Muslimska organisationer drabbas ofta först. Därför fungerar deras situation som en kanariefågel i gruvan för demokratin. När en grupp blir permanent misstänkt lär sig andra snabbt vilka frågor som är riskabla och vilka solidariteter som kan kosta för mycket.
Men historien är aldrig given. Den inkluderande traditionen finns kvar vid sidan av den koloniala, den feodala och ”kriget mot terrorn”. Den inkluderande traditionen som byggts av sociala rörelser, civilsamhälle och människor som trott på ett samhälle där fler kan höra hemma finns i vår verktygslåda, redo att plockas upp.
Frågan är vilken tradition vi väljer att bygga vidare på.
