Judiska centralrådet blandar ihop antisemitism och Palestinasolidaritet. Det riskerar att förgifta samtalet och därför är de skyldiga Palestinarörelsen en ursäkt, anser Taha Khatab från GU Students for Palestine.
DEBATT. I mars förra året väckte Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig stor uppmärksamhet när han JO-anmälde Göteborgs universitet och vår studentutställning på HDK-Valand. I anmälan hävdades att universitetet hade ”tillåtit att de allmänna delarna av dess lokaler översvämmas” av budskap som bland annat ”förnekar Israels existens”, budskap som går ut på att ”palestinska krigare” deltog i attacken den 7 oktober och att universitetet var ”medskyldigt till folkmord” – samt att utställningen innehöll ”starkt Israelkritiska och även antisemitiska budskap”.
Det var inte en invändning som handlade om rutiner. Det var ett utpekande som målade ut en studentrörelse som extrem och som riskerade att blanda ihop Palestinasolidaritet med antisemitism. Sådant slår direkt mot tryggheten på campus och förgiftar samtalet.
Nu har JO:s besked kommit – och det borde få Judiska centralrådet att stanna upp. JO slår fast att studentutställningar normalt inte förhandsgranskas, och att HDK-Valand hänvisade till studenternas yttrandefrihet och konstnärliga frihet är i sin ordning. Kritiken gäller i stället att avsändaren först var otydlig och att gränsen mellan utställningsyta och ”allmänna ytor” blev grumlig. JO efterlyser riktlinjer och tydlighet – inte att studenters uttryck ska stoppas.
Ändå fortsätter attackerna. När Aron Verständig säger att ”inga andra universitet har låtit studentprotester gå så här långt” fortsätter han att misstänkliggöra studenters organisering, som om protesterna i sig vore problemet. Samtidigt har Göteborgs universitetsledning bidragit till ett hårdare klimat: professorer vittnar om den tystnadskultur rektor har skapat, studenter har pekats ut som säkerhetsrisker av rektor och hatkampanjer har följt. Trots detta står studentrörelsen för Palestina i Sverige kvar.
Här måste vi hålla isär begreppen. Att kräva ett fritt Palestina, att protestera och att kräva att universitet bryter samarbeten med israeliska institutioner som är delaktiga i folkmordet är inte antisemitism. Antisemitism är hat mot judar som grupp – en form av rasism – och rasism måste alltid bekämpas konsekvent.
När vi anklagas för att vilja ”avveckla Israel” syftar man ofta på citatet i utställningen ”från floden till havet, Palestina kommer att bli befriat”. För mig handlar det inte om hat, utan om en orättvisa som tvingat palestinier att leva på flykt, generation efter generation. Min farfar tvingades fly 1948. Min farmor bar min sexårige pappa genom flykten, i ren panik: ”inte mitt barn”. I dag hör jag samma bön från Gaza, där över 20 000 barn redan har mördats av Israel. Min mamma åker fortfarande till havet, för det påminner henne om hennes stad Akko – staden hon aldrig fick återvända till. Jag föddes statslös i ett palestinskt läger i södra Damaskus. Det är vad sionismen har skapat för min familj: ett liv utan land, utan skydd, utan hem.
Därför bör Judiska centralrådet be om ursäkt. Inte för att man aldrig får JO-anmäla en myndighet, utan för att anmälan och retoriken bidrog till en berättelse där studenter som uttrycker solidaritet framställs som ett hot – och för att man efter JO-beskedet fortsätter i stället för att ta ansvar. Universitet får inte bli platser där konst, kritik och sorg bara tolereras om de först passerar politisk granskning från dem som skriker högst.
Utställningen lever vidare och vi fortsätter vår kamp, tills våra krav är uppfyllda.
