För den som verkligen värnar frihet borde det vara lätt att dra en gräns mot partier med nazistiska rötter, skriver Erik Mägi, jurist och doktorand i civilrätt.
DEBATT. Jag har länge tänkt på Folkpartiet/Liberalerna som något av batongliberaler. Frihet, absolut — så länge människor använder den på rätt sätt. Annars ska staten sätta dem på plats: sänkt a-kassa, mer disciplin i skolan, hårdare straff.
Visst är det förföriskt att sitta i regering. När de nu öppnar för en regering med Sverigedemokraterna verkar det inte bara handla om att sälja ut sin själ för att försöka klamra sig fast vid makten. Det handlar om vilken idé om frihet som faktiskt bär politiken.
Det finns mycket i den liberala traditionen som är värt att försvara: rättsstat, skydd mot diskriminering, individens frihet gentemot staten. Men när frihet skiljs från jämlikhet och solidaritet händer något. Då fastnar politiken i sänkta skatter och avregleringar — och sedan mer tillrättavisning när problemen kvarstår.
Liberalerna står långt ifrån SD:s ideologi, och det är viktigt att hålla isär. Men det finns ändå en beröringspunkt i synen på samhällsproblem: en benägenhet att disciplinera mer än att förstå, att försöka kontrollera människor snarare än att förändra de strukturer som begränsar våra liv.
Verklig frihet är mer krävande än så. Den kräver att man ser hur ojämlikhet och otrygghet formar oss som människor och som samhälle. Det kräver tålamod, omdöme och en vilja att förändra orsaker — inte bara reagera på symptom.
Och just därför blir vissa frågor ändå ganska enkla. Om man på allvar värnar frihet och lika rättigheter bör man också dra en tydlig gräns mot att ge regeringsinflytande åt ett parti med nazistiska rötter.
