Samtidigt som det är bostadsbrist i storstäderna står hela hus tomma på mindre orter, och rivs till slut. Robin Rushdi Al-Sálehi skriver om hur vi skulle kunna använda de bostäder som finns effektivare.
Det rivs bostäder i kommuner som krymper, medan storstäderna ropar bostadsbrist. Båda bilderna kan vara sanna – men pekar på samma sak: Vi använder inte vårt befintliga bestånd smart. Antingen lever inte hela Sverige, och då fortsätter vi riva. Eller så bestämmer vi oss för att få hela Sverige att leva genom att fylla de kvadratmeter som redan finns innan vi bygger nytt.
Hundratusentals lägenheter
Efter sin tid på Boverket räknade Bo Söderberg på Kungliga Tekniska högskolan fram att omkring 400 000 bostäder saknar folkbokförd person – och därmed inte syns som hushåll i statistiken. Det motsvarar runt 10 procent av hyresrätterna och 9,4 procent av bostadsrätterna. De hyrs ut i andra hand, används som övernattningslägenheter, står tomma eller har byggts om. Jack Vahnberg vid Malmö universitet uppskattar dessutom att så många som 850 000 bostäder inte är någons primära bostad. Det är hisnande – men också logiskt i ett land med en stor andrahandsmarknad i skärningspunkten mellan Facebook Marketplace, Blocket/Qasa, HomeQ och privat uthyrning.
Regler som spär på problemen
Andrahandsuthyrning uppmuntras genom ett schablonavdrag på 40 000 kronor. Den som har råd att äga och hyra ut betalar 30 procent skatt först på intäkter över den nivån, och uthyrning av upp till två bostäder räknas inte som näringsverksamhet. Från och med 2025 är dessutom hyresintäkter som liknar hotellverksamhet momsfria upp till 120 000 kronor per år. I praktiken innebär det att vi tillåter en betydande mängd kvadratmeter att cirkulera vid sidan av den reguljära bostadsförsörjningen – samtidigt som vi talar om bostadsbrist i storstadsregionerna.
Flyttkedjor på riktigt
I ett ansvarsfullt samhällsbygge börjar vi där överytan finns. Många äldre bor kvar i villor på runt 115 kvadratmeter eller i stora lägenheter – ofta ensamma. Ensamhet är en folkhälsofråga. Lösningen är inte tvång, utan attraktiva, kollektiva och billiga alternativ: äldreboenden, senior- och trygghetsboenden, gruppbostäder, mellanboenden – och omställbara småhus som kan bli delade gruppboenden för seniorer i samma område. Det skulle både minska hemtjänstens kringresor och göra det möjligt att bo kvar i sin trygga närmiljö. När överyta frigörs kan par, kollektiv och barnfamiljer flytta in, och kedjan fortsätter: studenter och unga får plats i nästa led. Istället löser cirka 16 procent av hushållen i flerbostadshus det hela genom att bo trångt. Mellan 2012 och 2023 ökade antalet trångbodda personer med 17 procent – från cirka 616 200 till 720 750. Med bättre flöde i beståndet hade dessa hushåll kunnat få en bostad efter behov.
Äldre bor kvar
Sedan 1994 har omkring 40 000 platser i särskilda boenden för äldre försvunnit, nära 30 procent av beståndet. I dag finns cirka 88 000 särskilda boenden för vuxna, varav 84 000 för äldre och 4 000 för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt växer den äldre befolkningen snabbt: antalet 80-plussare ökar från ungefär 534 000 (2021) till 806 000 (2030), och 65-plussarna kan utgöra runt en fjärdedel av befolkningen 2070. I stället för fler platser har 255 000 personer hemtjänst (2021), varav 232 000 är över 65. Resultatet blir en flaskhals: seniorer bor kvar i bostäder de inte mår bra av, hemtjänsten körs sönder mellan spridda adresser och billiga lägenheter frigörs aldrig.
Rivning är ingen lösning
Sedan 2011 har 258–1 215 bostäder rivits per år i Sverige. När färst revs, 2015, var också året då flyktingmottagandet tillfälligt gav mindre kommuner en injektion av människor, arbeten och framtidstro. Flera kommuner – exempelvis i Västerbotten – bad då om att få ta emot fler för att fylla tomma lägenheter och stärka lokala ekonomier. Men bosättningslagen fördelade i stället proportionellt efter kommunstorlek, inte efter mottagningsvilja och kapacitet. En del kommuner tvingades in i dyra ad hoc-lösningar; andra återgick till rivningsplaner när Migrationsverket slutade hyra efter de tillfälliga avtalen. I stället för att låta mottagningsviljan styra borde ett starkare kommunutjämningssystem ha gett avfolkningskommuner luft och kapacitet, så att tomma hus kunnat fyllas av människor och verksamheter.
Fyll husen innan vi bygger nya
Om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva behöver vi:
• kartlägga och aktivera det dolda beståndet – sekundärbostäder, övernattningslägenheter och tomma kvadratmeter – innan vi planerar nyproduktion
• bygga ut värdiga boendeformer för äldre och möjliggöra seniora kollektiv i befintliga småhusområden
• göra flyttkedjorna behovsstyrda: incitament för att byta ned sig i yta utan att förlora trygghet och socialt sammanhang
• stärka kommunutjämningen och låta mottagningsvilja styra, så att människor kan flytta till – inte från – orter där bostäder står tomma
• sätta stopp för onödiga rivningar och pröva återbruk, omställning och samnyttjande före rivning.
Antingen fortsätter vi se hur hela Sverige inte lever och river vidare. Eller så använder vi det vi redan har – och låter hela Sverige leva.
