02:11. Jag vaknar av att mobilen tjuter. I andra sidan luren: J.
”Jag vet inte Bilan…” säger hon och fortsätter: ”Vågar jag tro på det den här gången?”. Hon tar ett djupt andetag. Slår med snusdosan som hon alltid gör när hon är uppspelt, eller rädd. ”Det är bara in i kaklet nu, eller?” Jag vet inte vad jag ska svara. Vi har känt varandra hela livet, växte upp ett stenkast från varandra. Ändå visste vi så lite om vad som hade format oss.
Det var ett vuxenliv senare som jag förstod. Ah. Det var därför! Därför hennes pappa bad mig att ”släppa religionen”. Det var aldrig av illvilja. Det var rädsla. Därför som hennes mamma alltid kollade över axeln. Det var inte paranoia, men av erfarenhet. Regimtrogna fanns även i närheten av oss. ”Bilan… du fattar inte” fortsätter J. ”Det här är antingen slutet av oss eller början på oss”.
Folket i Irans kamp har alltid resonerat i mig. Den påminner om de politiska samtal jag växte upp med. Farbröder som talade om arbetarrättigheter, mostrar som talade om kvinnors rättigheter. Unga som tillsammans formulerade en ny slags frihet, en ny slags orädsla. Jag kommer aldrig förstå vad det krävs av en, eftersom jag var en av dem som slapp.
Sedan Mahsa Aminis död har revolutionen varit ett faktum. Kvinna. Liv. Frihet. Den ställer krav på alla oss allierade, vi som bäst kan vara ett stöd genom att kompromisslöst stå bakom. Den ställer inte bara krav på vår solidaritet – men även på våra egna visioner. I en samtid där revolutionen i Iran reduceras primärt till en fråga om religion – medan folkets frihet hänger på så mycket mer.
Den svenska fackföreningsrörelsen bör se ett eget intresse i att lyfta varför alla fackförbund i Iran är statskontrollerade. Den svenska (intersektionella) feminismen bör se ett eget intresse i att lyfta varför kvinnor i Iran blir bötfällda och mördade när de visar delar av sin egen kropp. Är det inte så att även Sverige är en del av samma logik? Att om kvinnor går barbröstade här så får vi böter. ”Förargelseväckande beteende” kallas det.
Den svenska antikrigsrörelsen bör således på samma sätt hitta gemensam sak. Folkets sak är vår sak. Och de som vill ägna sig åt geopolitiska distraktioner är inte en del av en genuin rörelse. Folk är folk: de vill ha mat på bordet, tak över huvudet och möjligheten att uttrycka en åsikt. Folkets rättigheter må vara nationsbundna – men de är nationslösa.
De senaste årens mediebevakning har lämnat mer att önska. Latheten i medierna är inte bara ouppmärksamhet – den är ett svek mot de som kämpar med livet som insats. Utan förståelse för kontext citeras släktingar till shahen. Det är inte bara aktivister som uppenbarligen har svårigheter att navigera, som en direkt konsekvens av propaganda – men så även mediehusen vars uppgift är att rapportera om detta. Själv följer jag istället @iranrevolution_ på Instagram.
J sa: ”Det här är antingen slutet av oss eller början på oss”. Vad vi kan göra som allierade? Dö eller vinna med dem.
