Djuruppfödare får mycket plats i medierna för att kliva fram och berätta hur småskaliga de är och hur nära de står sina djur, skriver Johanna Månsson. Men de ifrågasätter aldrig sin rätt att ta djurens liv.
DEBATT. Efter Uppdrag gransknings Älskade kyckling (Djurrättsalliansens undercover-dokumentation) upprepas samma mönster som alltid.
I stället för att ifrågasätta själva systemet låter man djuruppfödare och småskaliga entusiaster kliva fram och göra reklam för sig själva. Flöden fylls av berättelser om ”egna höns”, ”omtanke” och det romantiska ”från jord till bord”. Men detta är inte ett alternativ till djurförtryck – det är en förskönad version av det.
Att föda upp ickemänskliga djur (”djur” framöver) i mindre skala förändrar inte grundfakta: djuren föds för att utnyttjas och dödas. Det spelar ingen roll hur pittoreskt ladugården beskrivs eller hur nära relationen påstås vara. Ett liv reduceras fortfarande till en resurs för någon annan.
Ring P1 visar dessutom tydligt var svenska folket står: En vill fortsätta äta djur, men med lite bättre samvete. En håller fast vid tron att det går att döda djur ”utan stress” – bara det sker hemmavid, småskaligt och med rätt berättelse runt omkring. Som om våld upphör att vara våld för att det paketeras som omsorg.
Detta är ett beroende som försvarar sig självt. En vill ha snällare uppfödning och långsammare tillväxt, men aldrig ifrågasätta själva rätten att ta ett liv för njutningens skull. Så länge djur betraktas som mat kommer deras intressen alltid att vara underordnade våra.
Djurrätt kan inte samexistera med konsumtionen av djur. Det enda sättet att undvika förtryck är att sluta exploatera dem. Allt annat – lokalt, småskaligt, ekologiskt – är variationer på samma våld, anpassade för att kännas mer acceptabla för konsumenten.
Vi hade aldrig accepterat att mänskligt förtryck blir okej bara det sker i mindre skala eller i ”trevligare” miljö. Ändå är det exakt så vi resonerar när det gäller andra djur.
Varje liv är värdefullt, inte för att det kan bli vår middag, utan för att det tillhör den som lever det.
