Regimen försvagas – vilka kommer styra Iran?

Iran skakades efter den 28 december av landsomfattande protester mot regimen. Som svar lät landets högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, landets styrkor gå till brutal attack.

– Det vi ser nu är ett historiskt pågående förtryck och maktmissbruk. Man missköter landet och försöker kontrollera befolkningen. Först attackerar man demonstranter och mördar oskyldiga. Sedan stryper man kontakten med omvärlden, säger Sara Abdollahi.

Hon föddes i Irans huvudstad, Teheran, och kom till Sverige som 6-åring.

– Förstörda byggnader, folk behöver leta efter mat i soporna och till och med vuxna ur medelklassen tvingas flytta hem till sina föräldrar för att kunna överleva. Men folket har fått nog. Det finns ingen framtid i Iran. Därför går de gång på gång ut på gatorna för att kämpa, trots att de endast har sina kroppar att sätta emot regimens våldskapital, säger hon.

Sammandrabbningar mellan demonstranter och Irans säkerhetsstyrkor har tagit flera tusen liv, enligt regimen. Men Time magazine uppger att så många som 30 000 kan ha dödats på två dagar, den 8–9 januari. Dessutom pekar rapporter på att 300 000 människor skadats.

”Missnöjet pyr”

Att protester återkommer bottnar i ett brett och djupt missnöje med regimen, enligt Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.

– Det beror på politiskt förtryck och en ekonomi som är körd i botten. Missnöjet ligger ständigt och pyr, och emellanåt kommer gnistor som tänder krutdurken, säger han.

Enligt honom upplever ayatollah Khamenei en stark förtroendekris, men för regimkollaps krävs att tre faktorer sammanfaller.

– Omfattande protester under en längre tid är uppnått med råge. Men det krävs också ledarskap och att militären håller sig neutral eller ansluter sig till protesterna. Exilprinsen säger sig vilja ta över styret, men hittills har vi inte sett tecken på att revolutionsgardet och den reguljära armén har vänt sig mot regimen.

Men växande protester tyder på att regimen försvagas, vilket i sin tur leder till djärvare motstånd, enligt Mohammad Fazlhashemi.

– I dagsläget är oppositionen väldigt splittrad och gemensamt är missnöjet med regimen. Men det finns de som argumenterar att alternativen får bli nästa steg – efter att regimen har fallit, säger han.

Risken för repressalier är en orsak till  den fragmenterade oppositionen. Formellt finns vissa yttrandefrihetsgarantier, men i praktiken bestraffas kritik mot staten, ledaren och deras islamiska principer.

Nu var gnistan en rekordsvag valuta som fick Teherans handlare att stänga sina affärer.

– Den här gången började protesterna i basarerna. Men sedan kapade den självutnämnde kronprisen Reza Pahlavi en strejkupplysning från kurderna och han bad folket att gå upp på taken, inte ut på gatorna. Men han bor i Washington DC och saknar markkontakt i Iran. Därför blir det också problematiskt när medier bara pratar med den rojalistiska delen av diasporan, säger Sara Abdollahi.

Reza Pahlavi, son till den tidigare shahen som störtades 1979, uppger sig ha en plan för att ta över makten. Men kritiker pekar på att fadern avsattes, att sonen saknar politisk erfarenhet samt ifrågasätter hans retorik i debatten och relationerna med Israel och USA.

Olika grupper

Oppositionen består av olika grupperingar, såsom rojalister kring Reza Pahlavi, radikala vänstergrupper som den kontroversiella Folkets mujahedin, sekulära koalitioner som Hamgami och etniska minoritetsrörelser.

– Kurder, balucher och andra minoriteter i Iran har alltid organiserat sig, stöttat och varit ledande i protester mot regimen. Efter att kurdiska Jina Mahsa Amini mördades gick många samman och det var alla mot regimen, säger Sara Abdollahi.

2022 togs den 22-åriga unga kvinnan av moralpolisen, som ansåg att hon bar sin slöja på fel sätt, ett gripande som ledde till hennes död. Etniska minoriteter utgör knappt hälften av Irans befolkning.

Mohammad Fazlhashemi säger att andra grupper är olika extremvänstergrupperingar.

– Bland dem finns bland andra Folkets mujahedin, en udda blandning av marxism och en revolutionär islamism, och som stod bakom ett antal terrordåd främst på 1970- och 1980-talen, säger han.

Efter den islamiska revolutionen förlorade Folkets mujahedin maktkampen mot de shiamuslimska mullorna och tvingades i exil. Den militanta gruppen, med kopplingar till Saddam Husseins Irak, var tidigare terrorstämplad av bland andra EU.

En ytterligare opposition är Hamgami, fem iranska oppositionspartier som efter Aminis död bildade en koalition för ett sekulärt Iran.

– Det finns också en opposition kring Narges Mohammadi, som med icke-våldsmetoder har kämpat mot kvinnoförtryck och som har suttit fängslad stora delar av de senaste tio åren, säger Mohammad Fazlhashemi.

Människorättsaktivisten och fredspristagaren Narges Mohammadi greps 2021, anklagad för att ha spridit propaganda mot staten och agerat i strid med den nationella säkerheten.

Trumps hjälp

”Jag har ställt in alla möten med iranska tjänstemän tills de här meningslösa dödandet av demonstranter slutar. Hjälp är på väg”, skrev USA:s president Donald Trump i början av protesterna. Khamenei svarade med att lägga skulden för de blodiga protesterna på Trump.

– Trump hotar att bomba Iran, men frågan som många ställer är varför: vill han bestraffa regimen, pressa den att till exempel att skriva på kärnteknologiavtal eller vill han att den ska falla? säger Mohammad Fazlhashemi.

Trump lovade demonstranterna hjälp – en hjälp som Sara Abdollahi är kritisk mot.

– Vi har aldrig någonsin sett bevis på att ett land har kunnat bombas till frihet och demokrati. Det är farligt att tro att en fascist som Trump kan kriga bort fascismen i Iran. Vart ska alla 90 miljoner människor i Iran ta vägen? Det är oljan man vill åt, säger hon.

Sara Abdollahi följer det som sker i Iran, och beskriver det som medmänsklighet.

– Jag har inte tillåtit mig själv att känna, det är inte jag som mördas på gatan. Som första generationens invandrare har vi länge varit rädda för att höja våra röster, också efter exilen. Men efter Kvinna, liv, frihet-rörelsen slutade jag att vara tyst även om jag var rädd. Vi i diasporan har ett ansvar att vara en förlängning av människornas kamp, säger hon.