Rikedomen i världen sprider sig inte utan koncentreras mer och mer, skriver Jaime Gómez Alcaraz – och gör vi inget åt det kommer det att få konsekvenser för demokrati, social sammanhållning och mänsklig värdighet.
DEBATT. Oxfams senaste rapporter om global ojämlikhet visar med ovanlig skärpa att den samtida världsordningen inte präglas av en tillfällig obalans, utan av ett djupt institutionaliserat mönster av extrem koncentration. Enligt rapporterna kontrollerar de rikaste 10 procenten av världens befolkning omkring 75 procent av den samlade globala förmögenheten, medan den fattigaste hälften av mänskligheten delar på knappt 2 procent. Dessa siffror är inte enbart deskriptiva, utan analytiskt avslöjande: de pekar mot ett ekonomiskt system som systematiskt kanaliserar resurser uppåt och där ojämlikhet fungerar som ett reproducerande tillstånd snarare än som ett övergående problem.
Ojämlikheten ökar snabbt
Särskilt betydelsefull är utvecklingens hastighet. Sedan 2020 har miljardärernas samlade förmögenhet ökat med omkring 80 procent, samtidigt som nästan hälften av världens befolkning lever i fattigdom och ungefär var fjärde människa lider av hunger. Denna samtidighet är analytiskt central. Den visar att extrem rikedom inte uppstår parallellt med, utan i direkt relation till, social utsatthet. Tillväxten i toppen sker inte trots den ökande fattigdomen, utan genom samma strukturer som producerar den. Därmed undergrävs den fortsatt inflytelserika föreställningen om att ackumulerad rikedom automatiskt bidrar till allmänt välstånd genom så kallade spridningseffekter.
Denna extrema koncentration av ekonomiska resurser får dessutom djupgående politiska konsekvenser. När en mycket liten grupp kontrollerar merparten av världens tillgångar skapas en strukturell asymmetri där ekonomisk makt kan omvandlas till politiskt inflytande. Lobbying, finansiering av partier och kampanjer samt ägande av centrala medieplattformar fungerar som mekanismer genom vilka ojämlikheten låses fast institutionellt. Detta står i direkt konflikt med grundläggande principer i internationell rätt och mänskliga rättigheter, inte minst kraven på jämlik politisk representation, demokratiskt ansvarsutkrävande och skyddet av civilbefolkningens sociala rättigheter.
Utvecklingen förstärks ytterligare av politiska projekt som aktivt förespråkar ett mer oreglerat och konfrontativt marknadsstyre. Den form av extrem kapitalism som åter aktualiserats i den politiska diskursen kring Donald Trump, med omfattande skattesänkningar för höginkomsttagare, långtgående avregleringar och försvagning av sociala skyddssystem, riskerar att ytterligare accelerera denna ojämlikhetsdynamik. Erfarenheter från tidigare perioder visar att sådana reformer systematiskt stärker kapitalägarnas position, samtidigt som staters förmåga att bedriva omfördelande och rättighetsbaserad politik kraftigt begränsas.
Den globala ojämlikhetens spegel
Särskilt anmärkningsvärt är att dessa mönster inte är begränsade till låg- eller medelinkomstländer. Sverige, ofta framhållet som en modell för social jämlikhet, framstår i Oxfams analyser som ett tydligt exempel på hur global ojämlikhet materialiseras även i välfärdsstater. En ytterst liten grupp extremt förmögna individer äger i dag mer än majoriteten av befolkningen tillsammans, samtidigt som omkring 700 000 personer lever i fattigdom och den ekonomiska otryggheten ökar snabbt. Avsaknaden av ett heltäckande register över förmögenheter försvårar dessutom möjligheten att fullt ut förstå ojämlikhetens omfattning och därmed också att utkräva politiskt ansvar.
Den sammantagna bilden är en värld där extrem rikedom och massiv fattigdom inte utgör två separata kriser, utan två sidor av samma politiska projekt. Att acceptera denna ordning som oundviklig innebär att legitimera en strukturell kränkning av sociala rättigheter och en gradvis urholkning av demokratins materiella grund. Oxfams siffror lämnar litet utrymme för neutralitet: de synliggör ett akut behov av omfördelning, demokratisk kontroll över ekonomisk makt och ett tydligt brott med politiska strategier som normaliserar extrem ojämlikhet. Utan ett sådant vägval riskerar ojämlikheten att permanentas som ett styrande samhällsvillkor, med djupgående och långsiktiga konsekvenser för demokrati, social sammanhållning och mänsklig värdighet.
