Sanktionerna mot Iran gör vardagen svår för många iranier. Men framför allt lever de i ett land där de saknar friheten att protestera mot det eller mot något annat, skriver Katayoun Keshavarzi.
Iran reser sig igen. Och varje gång detta händer upprepas ett välbekant mönster: människor går ut på gatorna, betalar ett högt pris och dödas, samtidigt som delar av den globala vänstern börjar förklara vad ”problemet egentligen är”, ofta utan att lyssna på vad människorna i Iran säger. Resultatet blir inte analys, utan ett svek, och ett gyllene tillfälle för reaktionära krafter att mobilisera sig: en berättelse som skiljer protesterna från politik och frihet och reducerar dem till ett rent ekonomiskt problem.
Denna reduktionism är problematisk redan från början. I ett land där staten, några dagar efter att protesterna har brutit ut, stänger av internet och kapar all kommunikation med omvärlden för att kunna slå till utan insyn, kan man inte låtsas att det enbart handlar om ekonomin. Att stänga av internet är inte ett verktyg för ekonomisk krishantering; det är ett verktyg för politisk kontroll. Det handlar om att tysta röster, dölja våld och ge repressiva styrkor fria händer. När en stat tar till total tystnad för att bemöta protester är problemet i grunden diktatur, inte sanktioner. Folk som minns början av 80-talets Iran vet att detta våld inte är något nytt. Tusentals vänsteraktivister, studenter, och andra dissidenter dödades utan rättegång, och det hade inget med sanktionerna att göra.
Detta innebär inte att förneka fattigdomen eller levnadskrisen. Tvärtom: det innebär att förstå att den ekonomiska krisen i Iran inte kan analyseras frikopplad från maktstrukturerna. Den ekonomiska kollapsen började inte med sanktionerna och har inte heller fortsatt oberoende av repression. I decennier har Irans ekonomi varit gisslan i ett militärt–säkerhetsmässigt och rentiersystem som privatiserat offentliga resurser, krossat ansvarsskyldighet och varje möjlighet till reform. Sanktionerna förvärrade vardagen för vanliga människor – i form av brist på tillgång till medicin, mat, utbildning och trygghet – men skapade samtidigt nya möjligheter för just de maktnätverk som kontrollerar ekonomin. En sanktionsbaserad ekonomi är en smugglingsbaserad ekonomi, och det är där repressiva strukturer växer sig starkare.
Men analysen kan inte stanna vid ekonomi. Kärnan i protesterna är det som människor själva ropar: att befrias från en autokratisk, diktatorisk stat som inte kan reformeras. Om människor dödas för bröd, då är det just för att de saknar friheten att försvara sitt bröd. En ekonomi utan rätt till organisering, protester och kollektiva förhandlingar visar djupet av denna diktatur.
Här blir ”Kvinna, liv, frihet” avgörande. Det kommer från ”Jin, Jiyan, Azadi”, med kurdiskt ursprung och en lång historia av motstånd mot militariserade, patriarkala och koloniala ordningar. Varje analys som ignorerar detta ursprung eller reducerar parollen till ett geopolitiskt verktyg raderar medvetet motståndets historia.
Oron för imperialistiska åtgärder från USA och Israel finns redan bland många progressiva iranier. Men de är i dag helt ensamma. Att vissa högerextrema eller monarkistiska röster dominerar exilmedier betyder inte att de representerar majoriteten. Det är ett resultat av ojämn representation. När progressiva krafter misslyckas med att organisera sig och visa solidaritet uppstår ett vakuum som alltid fylls av reaktionära krafter med tillgång till kapital och nätverk. Detta vakuum har ni, som lämnar oss progressiva iranier ensamma, bidragit till att skapa.
Motstånd mot amerikansk eller israelisk imperialism får inte övergå i ett kolonialt sätt att se på andra. Att reducera iranska protester till ”utländska operationer” eller geopolitiska schackdrag är att förneka människors handlingsförmåga och att tala över deras huvuden. Det ersätter lyssnande med misstänkliggörande och isolerar de förtryckta just när internationell solidaritet behövs som mest.
