”Var finns alla studenter och vänstermänniskor som gav sig ut på gatorna och skanderade folkmord och befria Palestina? Varför är de så tysta nu? (…) Det är en dubbelmoral som gör mig rasande.”, skriver SvDs Tove Lifvendahl, när hon citerar den artikel hon delar.
Ilskan över Palestinasupportrars tystnad om Iran är inte unik. I både traditionella och sociala medier ekar samma tankebanor. “Greta Thunberg har minsann inte uttalat sig om Iran!” Jo, det har hon faktiskt. “Men inte tillräckligt!”
Om man alldeles bortser från den absurda tankefiguren att bara för att man engagerar sig i en fråga måste man visa samma engagemang för en helt annan så finns det djupare rötter i raseriet.
Jag tror mig komma från samma svenska höger som Tove. Jag har aldrig ägt en palestinasjal, trots att de var superpoppis när jag var i tonåren. Minns hur min mor fnös när jag hade kompisar hemma och hon såg sjalarna i hallen. I nästan hela mitt liv har palestinska ledare för mig varit terrorister, och israelerna gjorde minsann allt för att vara så snälla som möjligt, lärde jag mig, och jag var ok med den versionen.
Visst skavde det när jag läste om bosättarvåldet. Men jag gick på myten att det bara var ett problem med dagens ledning i Israel, och att detta skulle lösa sig med tiden, på något sätt, bara israelerna tog sig i kragen och röstade lite bättre. Jag skäms i dag, när jag insett att deras fördrivning är en del av en långsiktig plan att tömma hela Palestina på dess urbefolkning och inte en bugg.
Som många andra barn var jag oerhört knäckt när jag lärde mig om förintelsen i skolan. Jag läste åtskilliga romaner, och grät för Anne Franks skull. Judar har för mig alltid varit goda och utsatta. Jag lovade mig själv att om en ny förintelse skulle ske skulle jag vara på rätt sida.
Jag har skrivit om andra former av rasism i snart tjugo år på grund av just det löftet. Jag stod på Israels sida när de gick in i Gaza 27 oktober 2023. Två månader senare tog jag dock det första steget längs den väg som ledde mig från att vara Israel-apologet till att bli en del av den Palestinarörelse jag alltid sett som så vänster-fringe. Det började med att jag insåg att Israel ljugit om en pojkes krossade händer. Det var en liten lögn, för vad betyder väl ett enda torterat barn i det större sammanhanget? Men, och jag var så naiv på den tiden, jag var ju säker på att Israel skulle backa och be om ursäkt när de insåg vad de gjort. Och sedan kom nästa lögn, och nästa. Al-Shifa, bäbisar i ugnar … Och det är med länder som med människor, när man blir påkommen med en medveten lögn blir man inte längre trodd. Grymheten och den bristande hederligheten var en chock, men när jag väl insett vad landets ledning är kapabla till rasade hela min världsbild, och jag har sedan dess ifrågasatt allt.
I somras hittade jag Ilan Pappe och flera andra israeliska historiker och började förstå att Israel grundades i en rasistisk lögn om ett land utan folk. Det var för mig viktigt att det var just judar som berättade detta för mig, för då kunde jag fortsätta behålla min beundran för det judiska folket och samtidigt se Israel för vad det är. Insikten om att Israel skapades genom att mörda och fördriva hundratusentals palestinier i en välplanerad etnisk rensning som ägde rum innan arabstaterna anföll i maj 1948 blev sista spiken i kistan.
Andra israeler tog vid. Omer Bartov, israelisk professor i förintelsehistoria, hjälpte mig inse att Israel begår folkmord på Västbanken, B’Tselem berättade om tortyren i fängelserna och underbara Gideon Levy, journalist på Israels äldsta tidning Haaretz, tog med mig till Västbanken och visade hur bosättarterroristerna mördar, stjäl, fördriver, våldtar, saboterar för kristna och muslimska palestinier, som bott där i årtusenden.
Israeler har under alla år mördat långt fler civila palestinier än tvärtom. Jag hade ingen aning. De håller barn i fängelser utan dom, och de torterar dem, ofta genom våldtäkter med föremål. Och snart har de tagit över hela Palestina. Det är detta som driver Palestinarörelsen ut på gatorna. Detta som får dem att tåga, skrika, bråka, bära sig åt som … pja. “Vänstermänniskor”, som Lifvendahl föraktfullt kallar dem. Sedan jag blev en del av denna rörelse har jag fått mängder av nya läsare och även nya vänner, och jag kan berätta att de flesta är djupt empatiska och konsekventa antirasister. Många av dem demonstrerade till stöd för Stockholms judar när NMR marscherade förbi synagogan. Det finns säkert dubbelmoral hos somliga, men det är inte vad som dominerar.
Vad gäller Iran: Svenskiranierna är ofantligt splittrade. Det finns bland dem och deras närstående de som vill se Pahlavis son på tronen, gärna med hjälp av Israel och USA, det finns de som absolut inte vill det, för de minns hans far som en tyrann. I princip alla vill se en demokrati och få om någon vill behålla hijab-tvånget, men de väljer olika vägar framåt. Våld, ny shah, reformer, bomba mullorna, sanktioner, Trump … De är i luven på varandra, och det är deras rätt. De har olika erfarenheter med sig från hemlandet. Men jag törs påstå att knappt någon alls är på mullornas sida. Det är inte där skiljelinjen går.
Men av någon anledning menar Lifvendahl et al att ansvaret för att sy ihop denna polariserade grupp ligger på dem som engagerat sig för ett fritt Palestina. Just de ska använda sin infrastruktur, sitt nätverk och sin fritid till att tåga för Iran, för annars blir hon “rasande”.
De som anordnar manifestationer för Ukraina – uppvisar då inte de samma “dubbelmoral”? Om nu argumentet är att den som bryr sig om ett lidande folk måste ge alla andra lidande folk samma engagemang är ju de också hycklare.
Varken Iran eller Palestina borde vara höger-vänsterfrågor. Ingens engagemang förtjänar förakt. Bara föraktet för andras genuina passion förtjänar det. Tjogtals läsare med konservativ bakgrund som gått samma väg som jag har hört av sig till mig sedan jag började min vandring in i Palestinarörelsen, och berättat om sin sorg och skam över den lögn de levt i och som de precis som jag nyss upptäckt. Vi är inte det minsta vänster, utan för rut, friskolor och monarkin.
Vi lärde oss bara en annan läxa av förintelseundervisningen.
Epsteinhärvans konsekvenser.
Mike Huckabee utbrister i egenskap av ambassadör till Israel att det är ok om Israel vill expandera sina gränser till att omfatta en stor del av Mellanöstern.
