Den norska kycklingindustrin har nyligen beslutat att avveckla några av sina värsta uppfödningsmetoder. Kycklingarna ska få växa långsammare och ges ett något mer naturligt liv. Beslutet kom efter att norska aktörer tagit intryck av de fruktansvärda förhållanden hos svenska uppfödare som SVT:s Uppdrag granskning avslöjat.
Det är bra att Norge tar ett steg framåt. Men det verkligt anmärkningsvärda är inte att Norge agerar – utan att Sverige låter bli. Den logiska konsekvensen av ett svenskt avslöjande borde förstås vara att svenska uppfödare skärper sig. I stället meddelar Svensk Fågels vd Maria Donis att någon omställning inte är aktuell. Köttet skulle bli för dyrt, och den svenska kycklingindustrin håller redan en hög djurskyddsnivå, hävdar hon.
Det är samma gamla raspiga skiva. Svenskt djurskydd är bäst i världen. När journalister eller djurrättsorganisationer visar på motsatsen är det bara tillfälliga avvikelser.
Jag känner igen mönstret alltför väl. För drygt 20 år sedan arbetade jag som grävande journalist hos Djurens Rätt. Redan då avslöjade vi systematiska missförhållanden hos svenska djurfabriker, inklusive svenska kycklinguppfödare. Just svenska kycklinganläggningar var bland de mest slutna och svårarbetade miljöer vi mötte. Trots det kunde vi dokumentera hur de snabbväxande fåglarna knappt kunde röra sig, hur vingar och ben knäcktes av trängsel och den egna kroppsvikten. Andra dokumenterade hur kycklingar pressades ihop under transporter och en brutal och hänsynslös slakt. Men industrins svar då var detsamma som nu: förnekelse och upprepande av myten om världsledande inom djurskydd.
Att Svensk Fågel vägrar ändra sina uppfödningsmetoder är samtidigt logiskt ur ett affärsperspektiv. Ju intensivare uppfödning, desto fler fåglar per kvadratmeter, och desto större vinst. Trängseln och lidandet är inte ett olycksfall i arbetet – det är själva affärsmodellen.
När branschen vägrar ta ansvar måste politiken kliva in. Därför är det anmärkningsvärt att landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) viftar undan frågan med att han ”inte kan styra allt över en bransch”. Samtidigt har samma minister inte tvekat att detaljstyra myndigheter i jaktfrågor och kräva avskjutning av arter i strid med vetenskapliga råd. Obenägenheten att agera tycks vara högst selektiv, och konsekvent till industrins fördel.
Jag är övertygad om att en förkrossande majoritet av svenska folket inte vill äta kött från plågade kycklingar. De förväntar sig att politiker tar ansvar när industrin inte gör det. Och problemet stannar inte vid kycklingar. Flera minns nog Djurens Rätts avslöjande från i julas av de brutala villkoren inom svensk grisindustri. Den gemensamma nämnaren är ett industriellt system där kännande individer reduceras till produktionsenheter.
Just nu skriver partierna sina valplattformar. Kandidaterna laddar inför valrörelsen. Det är hög tid att vår tids kanske största moraliska skandal – den industriella uppfödningen och slakten av djur – ges den politiska tyngd den förtjänar.
Kylan och snön – jag tänker mindre på klimatkrisen.
Regeringens tonårsutvisningar.
