Världen går sönder på en millisekund – i slow motion

4,6 miljarder år efter att jorden uppstått ur ett moln av rymdstoft och gas sorlar ett hundratal människor på Gustav Adolfs torg i Malmö. De har precis inlett en dygnslång manifestation för en mer ambitiös klimatpolitik, avskilda från resten av staden av en lång virkad halsduk. Sittande på kullerstenarna håller de plakat med namnen på sina barn ihop med korta budskap, ”För Vilma 1 år”, ”För klimaträttvisa”. En kvinna vid en mikrofon tar till orda och berättar att farfaderns 95-årsdag fick henne att tänka på när hennes yngsta barn, Lovi, kommer att bli lika gammal, år 2111. Med nuvarande policy kan vi ha passerat 2,7 grader i global medeltemperaturökning vid nästa sekelskifte, fortsätter hon.

– När det pratas om uppvärmning i relation till år 2111 kan det kännas avlägset, men det är faktiskt inte mer än en farfar bort.

Inom hörhåll står Alasdair Skelton, professor i geokemi och petrologi. Bredvid honom står ett av torgets konstverk – en klotformad staty med två små figurer. Den ena på en underdimensionerad båt, full fart framåt med blicken i horisonten. Den andra kämpar fruktlöst med att få upp en vikt från marken. Att Alasdair Skelton råkar stå vid statyn med ”optimisten och pessimisten” är en slump. Men om vi ska lyfta oss ur klimatkrisen eller inte är en fråga som Skelton i högsta grad brottas med. 

– Det går att lösa, säger han. 

Men han inskärper att läget är ”allvarligt”, eller ”fucking scary”, som han också uttrycker det.

– När människor förstår forskningen och talar klarspråk känner jag att det är mitt ansvar som forskare att stödja det.

Farlig hastighet

På vägen ned från Stockholm har han stannat till vid Vättern med en grupp studenter. Här finns spår från tidigare klimatförändringar i vår planets historia. För det har skett förr. Men det som han säger nu tycker han får alldeles för lite utrymme i debatten: 

– Ofta missförstår man och tror att det är antal grader som dödar. Det är inte det, det är hur snabbt det förändras.

Under manifestationen ska han hålla en kortare föreläsning.   

– Jag undervisar dem av respekt, de sitter ner i 24 timmar, det är starkt. 

Ett dygn nedkokat till vår planets historia är också den metafor han själv använder för att belysa hur exceptionell den pågående uppvärmningen är. När klockan börjar ticka har jorden precis skapats och bombarderas av glödande meteoriter.  Livet uppstår någon gång i gryningen. Men det är långt senare det exploderar. Strax efter tio på kvällen, 380 miljoner år sedan, täcks planeten av ormbunksskogar och lummerväxter som dör och börjar ansamlas under mark. Sakta bildas den tjockflytande olja som vi nu bränner upp inom loppet av en millisekund – och på så sätt chockvärmer planeten. Men planeten har utsatts för värmechocker förr. Tjugo i elva på vårt fiktiva dygn – eller 56 miljoner år sedan, sker den dittills snabbaste uppvärmningen. En teori är att den utlöstes av kraftiga vulkanutbrott. Men händelsen ligger i lä mot den vi nu orsakar, säger Skelton.

– Då spårar klimatet ur. Men det är fortfarande en tiondel till en tjugondel så snabbt som det går nu.

Människan gör sitt intåg

Tiden går och sakta börjar planeten att kallna. Strax före midnatt, 23:59, börjar vår istid, 2,6 miljoner år sedan. 54 sekunder senare gör människan, Homo sapiens, sitt intåg i historien – för runt 300 000 år sedan. På grund av förändringar i jordens bana runt solen och jordaxelns lutning inträffar med jämna mellanrum varmare perioder under istiden, även i den norra och södra hemisfären. När en sådan mellanistid inträffar för 125 000 år sedan, Eem, stiger temperaturen hastigt, framför allt i den norra hemisfären. När uppvärmningen pågått i ett par tusen år ser världen radikalt annorlunda ut med en havsnivåhöjning på 6–8 meter, en ”water world” där Skandinavien är en ö omgiven av ett hav. Men uppvärmningen som ledde dit gick långsammare än den vi nu utlöst genom våra utsläpp av växthusgaser – och nådde en lägre temperaturnivå än den vi nu är på väg mot.

– Med takten på uppvärmningen under Eem skulle det ta tiotusentals år innan man får den temperaturförändring som vi ser idag, säger Alasdair Skelton.

Tiden fortsätter, obönhörligen, och våra nordliga breddgrader fryser åter till is. Men en femtedels sekund före midnatt anländer en ny mellanistid, Holocen. Den här gången får vi ett ovanligt stabilt och milt klimat. Jordsystemforskaren Johan Rockström kallar det ”livets korridor”, då den sett mänskliga civilisationer ”uppstå, utvecklas och blomstra”.

”Okänt territorium”

När den industriella revolutionen tar fart är vi fem millisekunder i midnatt. Det är nu vi börjar bränna de kolrester av växter och djur som lagrats under marken ”i timmar”. Så värms också vår planet upp i en hastighet som saknar motstycke i vår planets historia. Alasdair Skelton jämför med sin egen femtioåriga livsbana. Under den tiden har koldioxidhalten stigit i en takt som med naturliga processer annars skulle ha tagit fyra miljoner år, berättar han.

– När man börjar inse vad det innebär, då börjar man förstå att det inte är så märkvärdigt att arter inte hinner anpassa sig, säger han och växlar till engelska igen.

– It is unknown territory.

Klart är att miljön förändras abrupt. Marina värmeböljor som nu sker allt oftare får de alger som ger korallerna färg och näring att fly. Kvar står urblekta benvita rester. Förlorade ekosystem som inte bara berövar världen på färg och arter som tagit naturen miljoner år att vaska fram, utan också människor deras möjlighet till försörjning. Samma öde vilar över den täta regnskogen i Amazonas som riskerar att oåterkalleligt tystna och förvandlas till en savann om vi inte lyckas stoppa avskogningen och den pågående uppvärmningen.

– De arter som trivs där får det tufft, konstaterar Skelton.

Paradoxen

I vår planets historia har det skett fem massutdöenden. Två av händelserna har orsakats av stora koldioxidutsläpp och snabba temperatur-ökningar – som ändå skett långsammare än den uppvärmning vi nu orsakar. Lägg till att vi i en rasande takt också ödelägger livsmiljöer genom vår konsumtion. Fortsätter vi på den inslagna banan riskerar vi att orsaka ett sjätte massutdöende inom ett par hundra år, säger Torbjörn Ebenhard, forskningsledare i zooekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Bara det utdöende som följde på den meteorit som utplånade dinosaurierna – 23:40 på vårt dygn – gick snabbare.

– Den artförlust som redan har skett under de här 500 åren ligger på 100- 1000 gånger högre än det normala, säger han.

Men här finns något svindlande. För samtidigt som vi förändrar klimatet och vår miljö inom loppet av ett ögonblick kan det i vårt perspektiv upplevas som långsamt – en tidsparadox.

– Klimatförändringar gömmer sig bakom vädret. Vädret varierar väldigt mycket och då är det jättesvårt att se genom bruset, så vi behöver sätta på oss geologiska glasögon för att förstå att det som framstår som långsamt egentligen är snabbt, säger Alasdair Skelton.

Samma gäller förlusten av biologisk mångfald, menar Ebenhard. Den går många förbi – till och med i jämförelse med klimatförändringarna, tror han.

 – Extrema väderhändelser noterar folk. Däremot är det väldigt få som är medvetna om hur naturen ser ut så att de kan säga att de har sett den här förändringen i biologisk mångfald.

Smygande glömska

På torget i  Malmö fortsätter kvinnan sitt tal med att understryka att framtiden inte är given. Att det inte avgjorts hur mycket och hur snabbt den globala temperaturen kommer att öka och i vilken grad vi kommer att förhindra det värsta. 

– Och det har inte avgjorts hur vi kommer att behandla varandra under tiden. Det finns en mängd olika möjliga framtider.

En och annan lördagsflanör stannar till, lyssnar på ett brottstycke av talet och skannar av plakat innan de hastar vidare. Men någon känsla av brådska finns inte, i varje fall inte vad gäller de kriser som manifestationen vill upplysa om. Under året slås ett nytt rekord för julhandeln – samtidigt som utsläppen av växthusgaser ökade under 2025, både i Sverige och globalt. Det som i ett geologiskt perspektiv är ett blixtnedslag kräver ett långvarigt och ihärdigt arbete, konstaterar Torbjörn Ebenhard.

– Men det är då politikerna tror att okej, vi kommer att förlora röster. För folk kommer inte att vara övertygade om att det verkligen behövs.

Mot bakgrund av protesterna i kölvattnet av pandemin är det lätt att se hans poäng. Men borde inte nedbrutna ekosystem ändå få allmänheten att kräva bättring? Svaret kan ligga i det som den franske marinbiologen Daniel Pauly kallar för shifting baselines eller glidande måttstockar. Att vi gradvis vänjer oss vid en utarmad miljö. Inte för att det nödvändigtvis går långsamt. Men tillräckligt långsamt för att det inte ska uppmärksammas när det sker. Ett år kan det vara en art som försvinner, ett annat år är det en population som börjar minska. Bara för att försvinna helt ytterligare något år senare. I Öresund, några kilometer från demonstrationen i Malmö, kunde fiskare för bara några årtionden sedan få upp torsk på 10–20 kilo. Nu är de små – och försvinnande få. Det fick länsstyrelsen i Skåne att nyligen varna för den ”smygande glömskan”.

– Om alla hade upplevt 1980-talets torskbestånd och det hade rasat nedåt på tre år så hade alla snackat om det. Nu har det blivit en ickefråga. Då får vi en acceptans för miljöförändringar som gör att det är svårt att få de resurserna som behövs för att angripa problemen, säger länsfiskedirektör Johan Wagnström till Sydsvenskan.

Men även om vi hade sett sanningen i vit-ögat är det inte säkert vi hade agerat, tror Torbjörn Ebenhard. Liksom i fråga om många andra val i vardagen, som egentligen inte är logiska, är risken att vi skulle fortsätta som vanligt utan att ”tycka det är så farligt”, resonerar han. 

– Vi konsumerar som vanligt. Sedan extrapolerar man det aldrig till vad som händer om alla skulle göra på samma sätt, precis som regeringen som tänker att vad lilla Sverige gör inte har så stor betydelse.

Flockmentalitet 

Den 26 december 2004 rusar en tsunami mot kusterna i Sydostasien. I en ny bok, Our time: Finding hope in a climate crisis, använder sig Alasdair Skelton av en bild på en far och en pojke som ser ut mot horisonten, ovetande om jättevågen som närmar sig. Men det finns tecken att tyda. Den som fäster blicken mot stranden ser att havet dragit sig tillbaka. 

– När vi fattar hur stor den är och hur nära den är, då är det för sent.

Än så länge verkar vi ha blicken fäst i horisonten där vågen framstår som en krusning. Så är vi då hopplöst förlorade i vårt begränsade perspektiv? Magnus Bergquist, som forskar om beslutsfattande vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet, menar att vi också påverkas av en kognitiv flockmentalitet. Att vi sneglar på andra när vi tar ställning till en risk. Översatt till liknelsen med tsunamin, om de andra på stranden inte agerar, ja, då kanske vi tänker att det inte är så farligt ändå.

– Det här kan ju leda till att gruppen utsätts för fara för att alla tittar på varandra och ingen agerar, säger Magnus Bergquist.

Behövs strukturella förändringar

Vi har också en tendens att inte se något som sannolikt förrän det har hänt. Som när Tage Danielsson i ett uppträdande raljerar över Socialdemokraternas tvehågsenhet efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg. ”Före Harrisburg var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända”, säger Tage Danielsson, och fortsätter: ”men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt”. 

– En risk som är lätt att minnas bedöms också som allvarligare eller mer sannolik, konstaterar Magnus Bergquist.

Också det är en kognitiv logik som kan få oss att missa ”vågen”. Men med sin forskning vill Magnus Bergquist bidra till att korrigera missuppfattningar om risker genom att, likt en psykolog för mänskligheten, belysa dem. Samtidigt ger han Ebenhard rätt i att kunskap endast har en svag betydelse för beteendeförändring. 

– Vi tror också att det behövs strukturella förändringar, det vill säga policy och lagstiftning som pekar i en viss riktning och skapar beteendeförändring. 

Men om vi ska vrida på det en gång till så är också politiker påverkade av alla de faktorer du nämner. 

– Ja, precis, politiker är också människor. Vi befinner oss i en prekär situation. Men att människor ofta använder dessa tumregler betyder nödvändigtvis inte att de alltid gör det, skevheter kan korrigeras, säger Magnus Bergquist.

Att förvänta sig det oförväntade

Alasdair Skeltons nya bok handlar också om att vår väg inte är utstakad. Att vi kan se bortom vår egen snäva tidshorisont. I början av 1800-talet planterade vi ekar på Visingsö i Vättern för att garantera tillgången på timmer för framtida skeppsbyggen. Ett exempel på hur vi visat omsorg om framtida generationer. Men också, säger Skelton under en av sina föreläsningar, att det som vi tror ska hända oftast inte sker. När det var dags att skörda 1975 hade varven sedan länge övergått till metall. De behov vi föreställde oss blev något annat.

– Vi förväntar oss det förväntade när vi räknar med att det ekonomiska systemet inte kan förändras. Att det politiska systemet inte kan förändras. Att det juridiska systemet inte kan förändras. Det är klart att de kan. Vi ska inte förvänta oss det förväntade. Vi ska förvänta det oförväntade.

Fotot: Den 26 mars pratar Alasdair Skelton med Paula Richter om klimatkrisen ur kort och långt tidsperspektiv på Bacchi Syre i Stockholm. Samtalet är en del av  serien Klimatpsykologerna möter Researchers Desk.