Om inte vi som älskar demokratin, älskar den mer än vad de som hatar den hatar den, så kommer vi förlora den.
Det där var något min vän Ulf Bodach Söderström ofta sa, och jag tänker på det när jag ser Socialdemokraterna krumbukta sig för att triangulera SD-regeringens flyktingpolitik ännu ett steg längre ner i det svarta hål där svensk humanism begravts.
Jobbar man med unga vuxna som försöker hitta fotfästet i ett liv med allt högre krav och allt färre möjligheter, så har man anledning att fundera en hel del på det där med vart demokratin tar vägen.
Någon gång då och då upplåts TV-tid åt någon förståsigpåare som med rynkad panna funderar över varför demokratiska värderingar tycks ha så svagt fäste bland unga. Men jag tycker inte alls frågan är svår.
Vi lever i en tid av rädsla. Redan när seklet bara var ett litet barn skrev Zygmunt Bauman om hur globaliseringen skapar rädsla: rädsla för att förlora jobbet, rädsla för att förlora ställningen, rädsla för förändring. Något decennium tidigare såg Václav Havel läget i Tjeckoslovakien som en varning för väst: om människor är beredda att leva i totalitarismens lögn och bekräfta de korrumperade bara för att behålla det lilla konsumtionsutrymme de fått, vad kommer då inte västmänniskorna vara beredda för att göra samma sak med sin relativa rikedom?
Och det var ändå globaliseringens rädsla. Nu vet vi vad postglobaliseringen innebär: klimatförändringarna är inte ett hot utan en realitet. Kriget är i Europa igen. USA styr våra vapensystem, men är inte längre vår vän. Folkmorden pågår och världen står inte bara handfallen, utan helt utan regelbok.
Rädda människor är dåliga demokrater. Vi gör vad vi kan för att skydda oss själva. Vi vill tro att det går att stänga ute det farliga. Högre murar. Håll gränsen. En vice statsminister som skriker: håll packet borta.
För oss själva samlar vi på hög. Om vi inte längre kan lita på framtiden, vill vi ha allt som kan vara värt något med oss in i den. Så vi kräver ISK-konton och fuskar ändå med skatten. En pensionssvindlare bärs inte ur stan i tjära och fjädrar, utan in under TV-lampornas glans. Unga män tycker det är viktigare att bli rik än lycklig.
Då blir det svårt med det där med demokrati. Att göra något tillsammans.
För de unga som nu blivit vuxna har demokratin inte heller levt upp till sitt mest grundläggande löfte: en samhällsutveckling i enlighet med folkflertalets prioriteringar.
Visst har konsumtionsutrymmet ökat för de flesta. Men det där är ett pyramidspel där toppen alltid är i molnen. Det finns alltid någon som har mer. Så trots att bilarna är större, villorna dyrare och resorna längre är vi inte nöjdare.
Men räddare. Om inte för världen så för de många som inte fått det där med födseln, och därför lockas av gängens löften om att ge upp hedern och lyckan för pengarna.
Alltmedan det som de allra flesta av oss skulle prioriterat före det privata – sjukvården, äldreomsorgen, skolan, polisen – fått alldeles för lite. Sveriges BNP är idag tre gånger så stor som den var 1989, men lärartätheten lägre.
Ska demokratin överleva måste vi få anledning att tro på den. Att vi kan möta problemen tillsammans. Att vi kan göra något bättre.
Då måste vi som älskar den, älska den mer än vad de som hatar den hatar den.
Och Socialdemokraterna måste faktiskt bestämma var de hör hemma. Så länge de har Göran Perssons syn på hur ekonomin ska hanteras och Tony Blairs på hur politik ska bedrivas, så är de mest ett hinder för en, som det heter, positiv samhällsutveckling.
Motståndet mot tonårsavvisningar, barn i fängelser och SD-regeringen.
Niels Paarup-Petersen sa det bäst: om S stödjer tonårsavvisningar är de faktiskt dumma i huvudet.
