Sverige måste ta kampen mot barnfetma på allvar. Det är ett strukturellt problem och måste bemötas med samordnade insatser, skriver Khalid Kashwa, specialist i allmänmedicin.
DEBATT. Barnfetma ökar i Sverige, och ökningen är störst bland barn som lever i familjer med låg socioekonomi. Ändå bemöts barnfetma fortfarande som om problemet låg hos det enskilda barnet – eller i ”föräldraansvar”. I verkligheten är barnfetma ett systemfel. Ett strukturellt misslyckande där både sjukvården och samhället brister i att se helheten.
Som läkare möter jag allt fler barn där skolstress, mobbning, psykisk ohälsa, otrygg boendesituation, sömnproblem, stillasittande och matosäkerhet spelar större roll än antalet kalorier på tallriken. De psykosociala faktorerna är ofta den starkaste drivkraften – inte ”svag karaktär” eller ”brist på disciplin”.
Det är talande att Sverige fortfarande saknar nationellt tydliga riktlinjer för barnfetma. Vem leder behandlingen – primärvården eller barn- och ungdomsmedicin (BUM)? Vem tar ansvar för social kartläggning, teaminsatser och medicinsk behandling? I dag ser det helt olika ut beroende på var i landet barnet bor. Det skapar ojämlik vård.
Det är inte rimligt att primärvården ensamt ska bära ansvaret när problemen nästan aldrig är medicinska i sin kärna, utan sociala, psykologiska och miljömässiga.
Barn behöver multidisciplinära team:
- barnläkare
- psykolog eller kurator
- dietist
- fysioterapeut
- primärvårdsläkare som tidigt fångar upp risker
- skolhälsan
- och vid behov socialtjänsten
Stora regionala skillnader gör att vissa barn får stöd tidigt, medan andra bollas runt mellan instanser. Barnfetma är ett komplext tillstånd – men vårdens organisation är tyvärr ännu mer komplex.
Samtidigt som vi diskuterar ansvarsfördelning fastnar många barn i en passiv väntan. ”Fortsätt med livsstilsråd – kom tillbaka om ett år.” Det är inte behandling. Det är uppskjuten vård.
I flera länder är GLP-1-behandling (behandling med läkemedel som hjälper kroppen att reglera blodsockernivån och minskar aptiten. Reds. anm.) godkänd från 12 års ålder vid svår fetma när livsstilsinsatser inte räckt. Det är inte en mirakellösning – och ska aldrig vara det. Men det är ett verktyg som måste finnas i rätt sammanhang:
- en helhetsbedömning
- psykosocial kartläggning
- teamarbete
- strukturerad uppföljning
Barn med svår fetma riskerar tidig diabetes, högt blodtryck och psykisk ohälsa. Här borde Sverige vara ledande – inte sist.
Vi behöver nya nationella riktlinjer som säger:
- Primärvården ansvarar för screening, basutredning och tidig upptäckt.
- BUM ansvarar för komplexa fall och teaminsatser.
- GLP-1 övervägs endast efter strukturerad bedömning – aldrig som ensam behandling.
- Skolhälsan måste vara en aktiv del av kedjan, inte en sidolinje.
- Psykosociala riskfaktorer ska vägas lika tungt som medicinska.
När riktlinjer saknas landar ansvaret på familjerna. Många föräldrar kämpar redan med ekonomisk stress, trångboddhet eller psykisk ohälsa – men skulden hamnar ändå på dem.
Det är dags att sluta skuldbelägga och börja ta ansvar som system. Det är dags att sluta vänta och börja behandla – på riktigt. Och det måste ske genom samarbete mellan primärvård, BUM, skolhälsa och sociala insatser.
Barnfetma är inte ett individuellt val – Det är en samhällsspegel. Och just nu visar spegeln att vi sviker våra barn.
