Jag skriver detta som svensk kurd och som en av många som just nu driver frågan om Rojava när andra tittar bort. Det är vi i den svensk-kurdiska diasporan som gång på gång tvingas påminna om vad som står på spel medan politiken gör våra liv till en bisats.
I skuggan av andra krig har övergrepp pågått i Rojava i norra Syrien. Ett lokalt självstyre – byggt mitt i kriget på demokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan kurder, assyrier/syrianer, armenier, araber och andra minoriteter – har varit under angrepp av syriska och Turkietstödda miliser.
Det är just därför som självstyret nu monteras ned. Under attack från Turkiet och under press från Damaskus talas det om integration. I praktiken betyder det centralisering, avväpning av lokalt självförsvar och ett civilsamhälle som pressas tillbaka. Självstyret plockas isär som ett tält efter en festival ingen vill minnas.
Samtidigt låtsas samma västliga aktörer som en gång hyllade kurdiska kvinnor som hjältar att frågan nu är komplicerad. Kurderna i Rojava bar huvudansvaret i kampen mot IS. Kurderna är alltid hjältar i affischen, men problem i budgeten.
Och här blir Sveriges roll omöjlig att ducka för. Om regeringen verkligen hade varit nationalister på riktigt hade den fört en politik som förebygger nya flyktingvågor, inte en som metodiskt skapar dem. Ändå är det precis det som sker nu.
Tidöregeringens Syrienpolitik drivs i dag mer av inrikes migrationspolitik än av utrikespolitiska principer. Fokus ligger inte på mänskliga rättigheter, minoritetsskydd eller demokrati, utan på hur man kan skapa förutsättningar för återvändande från Sverige.
Regeringen har justerat biståndsregler, öppnat för kontakter med syriska företrädare och mött ett styre som begår övergrepp mot civila. Inte för att ställa politiska krav. Inte för att försvara självstyre. Utan för att kunna säga att Syrien är tillräckligt stabilt för att människor ska skickas tillbaka.
Att sedan försvara sig med att Sverige inte ger direkt bistånd till fel aktörer är ett semantiskt kryphål. Legitimitet byggs inte bara med pengar utan med möten, dialog och normalisering. Och normalisering utan krav är ett ställningstagande.
Men kritiken stannar inte vid dagens regering. Även Socialdemokraterna bär på flera historiska svek gentemot kurderna. Hjältehyllningar ersattes av politisk opportunism när Natoprocessen tog fart. Det kändes i många kurdiska hjärtan när Socialdemokraterna plötsligt blev försiktiga. I en P1-intervju i början av processen kunde Magdalena Andersson inte längre minnas namnet på Selahattin Demirtas, den fängslade oppositionsledaren och människorättssymbolen som hennes eget parti tidigare samlat in pengar för.
Ja, den här regeringen är skit. Men jag hoppas att ett framtida rödgrönt regeringsskifte under socialdemokratiskt statsministerskap aldrig försätter Sverige i valet mellan mänskliga rättigheter och migrationspolitisk opportunism. För det är ett val som alltid slutar med att principerna offras.
Nicolas Lunabbas nya bok Inte din statsminister. Vilken jävla storyteller!
Varför är wifi på tåg alltid så otroligt keffa?
