De rika har helt andra möjligheter att flytta sitt kapital och planera när de ska betala skatt än vad de som är fattigare har. Därför är det rimligt att kräva att de åtminstone betalar lika stor andel i skatt som alla vi andra, skriver Leonard Andersson från partiet Solidaritet.
DEBATT. Ett av de tröttaste argumenten i svensk debatt är att de rika redan betalar mer än nog i skatt och får för lite tillbaka. Det låter troligt, men det är fel. När Leif Östling ställde frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han högt det som många i samhällets topp länge har tyckt. Men svaret är enkelt. De har fått allt de äger. Är det då inte rimligt att kräva att de åtminstone betalar en lika stor andel i skatt som alla vi andra?
Den som lever på lön betalar skatt direkt, krona för krona. Den som lever på stora tillgångar har helt andra möjligheter. Vinster kan ligga kvar tills de realiseras. Tillgångar kan belånas och konsumtion kan betalas med lån som inte beskattas som inkomst. Den som har stora tillgångar kan planera över tid, flytta kapital och anpassa sina uttag på ett sätt som vanliga löntagare aldrig kan. De som äger kan i högre grad välja i vilken form, när och var de ska betala för sig själva. De som äger kontrollerar också i större utsträckning sig själva och redovisar på det sätt som är mest fördelaktigt för dem, medan de som lever på lön granskas löpande av staten. Systemet gynnar ägande och förmögenheter framför arbete och lön.
Det syns också i fördelningen. En mycket stor del av kapitalinkomsterna går till dem som redan har mest. Vd-lönerna har ökat till att i snitt motsvara drygt åttio arbetarlöner, medan de för bara några årtionden sedan motsvarade drygt tio. Samtidigt är det löntagare, arbetslösa, sjuka och pensionärer som ständigt får höra att de måste visa återhållsamhet, sänka sina krav, förstå läget och acceptera nedskärningar. De största förmögenheterna behandlas däremot med silkesvantar och får, i stället för att betala mer, behålla mer.
Men det mest anmärkningsvärda är ändå själva frågan. Vad får jag för pengarna?
Du får arbetskraft utbildad i skolor som andra har betalat för. Du får vägar, järnvägar, elnät, hamnar, domstolar, myndigheter och rättsordning. Du får sjukvård som håller människor vid liv och arbetsföra. Du får barnomsorg, äldreomsorg och trygghetssystem som gör att människor kan arbeta, konsumera, utbilda sig och ta risker. Du får ett samhälle som tar hand om dem som slitits ut efter att ha skapat det värde du sedan kan ta del av, eller när du inte längre vill betala deras löner.
Du har fått det mest värdefulla av allt, människor. Inga stora förmögenheter uppstår i ett vakuum. Ingen miljardär har ensam byggt eller betalat vägarna, utbildat personalen, hållit ihop elförsörjningen, vårdat de sjuka, tagit hand om barnen eller skapat den sociala stabilitet som krävs för att företag alls ska kunna växa. Ingen miljardär har ensam producerat det värde som sedan gjort dem rika. Bakom varje stor förmögenhet finns andra människors arbete, kunskap och uppoffringar. Det som de rikaste äger har inte uppstått trots samhällets krav på att bidra, utan tack vare samhället.
Därför räcker det inte att säga att rika betalar mycket i kronor. Frågan är om de inte borde betala betydligt mer för att det ska vara rättvist? Om den som arbetar beskattas direkt medan den som lever på kapital kan vänta, planera, omvandla och flytta för att undvika att bidra, då är systemet skevt.
Det är inte de rikaste som bär samhället på sina axlar. Det är samhället som har burit dem. När de frågar vad de får för pengarna är det ärliga svaret detta:
Ni har fått allt. Nu är det dags att betala tillbaka.
