En läkare med 250 patienter i veckan har inte tid att undersöka dem. Det gjordes smärtsamt tydligt efter avslöjandet i SVT:s Uppdrag granskning för några veckor sedan. I serien ”Mormor ska dö” skildras hur äldre på svenska äldreboenden fått injektioner med läkemedlet Robinul – ett preparat avsett för döende patienter i livets allra sista skede – trots att de varken var döende eller medvetslösa. En av dem är Ulla-Britt, som på mobilfilm dricker kaffe och äter choklad vid samma tidpunkt som hon fick upprepade injektioner dagligen. I själva verket led hon av en behandlingsbar lunginflammation.
Robinul används inom palliativ vård för att lindra dödsrosslingar – slem i luftvägarna hos patienter som inte längre kan svälja – och ska enligt experter enbart ges till medvetandesänkta patienter i livets absoluta slutskede. Anhöriga vittnar om hur deras närstående plågats av törst och förgäves protesterat. ”Det enda hon orkade säga var vatten, vatten”, berättar en dotter. Besluten fattades dessutom på distans, utan fysisk undersökning. ”Man kan inte göra medicinska bedömningar på hörsägen”, konstaterar överläkaren Gunnar Eckerdal, som kallar fallet med Ulla-Britt ett lex Maria-fall.
Ansvariga är vårdbolaget Familjeläkarna i Saltsjöbaden, störst i Region Stockholm med vård på över 200 äldreboenden. Bolaget hänvisar till vetenskap och beprövad erfarenhet. Experterna håller inte med. Det är inte heller första gången bolaget hamnar i blåsväder – under pandemin granskades de av IVO efter att all läkarkontakt skett på distans. Samtidigt plockade bolaget hem miljonvinster som skattefritt inom koncernen gått till att renovera stugbyar och konstnärsvillor på Gotland.
Det är lätt att peka finger åt ett ruttet äpple, men problemet är förstås större än så. Vänsterpartiets Jonas Lindberg kräver nu en oberoende granskning av Familjeläkarna, ett krav som naturligtvis är välkommet. Men en granskning av ett enskilt bolag räcker inte. När vårdbolag systematiskt pressar bemanningen för att maximera vinster, och läkare tvingas fatta livsviktiga beslut utan att ens träffa patienten, handlar det inte bara om ett misstag eller ett ”dåligt företag” – det är ett systemfel vi bevittnar.
Kommun efter kommun, region efter region, visar samma sak: vården saknar redan pengar för att klara sitt uppdrag. När budgetarna inte ens täcker löner och inflation blir “effektiviseringar” i praktiken nedskärningar. Personal tvingas göra mer med mindre, vilket ökar risken för felbedömningar och vårdskador. I det läget blir varje krona som försvinner från verksamheten kännbar. Den långvariga underfinansieringen är det grundläggande problemet, men vinstuttagen förstärker samma tendens: pengar som hade kunnat användas till fler kollegor, mer tid för patienter eller fungerande arbetsvillkor lämnar istället vårdsystemet. Det gör pressen på personalen ännu större och minskar handlingsutrymmet på golvet.
Om vi vill att vård och omsorg ska fungera behöver skattemedlen stanna i verksamheten och användas till det arbete som faktiskt behöver göras. Inte gå till utdelningar och bonusar högst upp i vårdbolagens ledningar. Så mycket har i alla fall S, V och MP förstått. Att få med C på tåget blir nog svårare, med en partiledare som inte bara är för vinster i välfärden utan själv är delägare i vårdbolag. Men hur många människor ska behöva riskera att dö innan den här frågan tas på det allvar den förtjänar?
Att Uppdrag Granskning granskar äldrevården.
Vinster i välfärden.
